Den 27-28 februari 2017 blev jag först någonsin med att genomföra alla lopp i en Svensk Klassiker på rad – på vintern. Men hur kändes det egentligen?

En del av de svenska fjällen som ibland hamnar i skymundan från vandringarna kring Kebnekaise och Abisko och Jämtlandsfjällen är Härjedalsfjällen. Nära och tillgängliga från hela Sverige knallar man lätt upp på fjället och tillbaka på ett par dagar. Perfekt när man har lite bråttom men ändå vill få lite fjäll i sig.

Redan innan vi riktigt ser korridoren så hör man strövis hur stenar och stenblock faller och rasar i korridoren, och jag repeterar hur man ska göra om det kommer stenar: slänga sig med mage och ansikte in mot bergväggen, och låta hjälmen och ryggsäcken skydda en.

Chokladen, som alltid, är räddaren i nöden - speciellt dom där gångerna i regnet, i blötan, då det är som kallast och mörkast. Chokladen gav oss ny energi och vad som kändes som en timme senare avtog regnet och vi lunkade på, men med en evigt protesterande Buster i släp.

"Ska jag ta med mig gaiters?” ringer min australienska vän Fabia och frågar mig. “Gaiters? Benskydd alltså? För vadå?” – Hon svarar och säger ”ormar, insekter och sånt” och jag får svårt för mig att inte hålla mig för skratt. I de svenska fjällen finns det inget som vill döda dig förutsatt att man inte uppför sig väldigt illa mot just den där buttra renen vid leden.