Supervinterklassikern 2017: När jag blev först någonsin
Egentligen tycker jag det är rätt så tråkigt att skriva om olika lopp och sånt. De flesta som frågar mig undrar varför jag gör det, på vilken det säkert finns en massa svar, men de flesta är nog rätt så tråkiga. Men sen så kommer ju även den där klassiska sportfrågan: ”hur känns det?"
“För alla kämpiga stunder kommer stunder av ren eufori som gör allt värt det.
”
Oftast så känns det ju rätt så kämpigt, om man ska vara ärlig. Det är väl därför man gör det, på något sätt. Det, och för alla kämpiga stunder kommer stunder av ren eufori som gör allt värt det.
Men på cykeln, klockan tre på natten, någonstans mellan Gränna och Jönköping, var det långt till den euforin. Fast egentligen inte så långt borta – bara några mil innan rullade jag igenom skogarna längs Vätterns östra strand i tystnad. Det enda som ljöd vad knastret från dubbdäcken på cykeln. Det var då jag stängde av alla mina cykellampor och ensam gled igenom mörkret. Det var något som jag aldrig har upplevt tidigare.
Jag visste också att jag nästan var klar – jag skulle ju bara cykla lite till och simma för att sedan springa tre mil. Nästan.
Skidåkningen hade gått i ett huj, på drygt åtta timmar så var Vasaloppet bara uppvärmningen. Efter intervju med P4 Dalarna (jag var tidigare under loppet med i P4 Extra) var det bara att sätta sig i bilen och ge sig i väg till Motala och cyklingen. Och när jag väl satt på cykeln så inser man hur långt 30 mil är i mörkret och ensamheten. Speciellt när man kommer till en väg med vajerräcke strax norr om Jönköping och inser att man inte kan cykla där.
Då är det bara att vända om. Det blev en Svensk Klassiker på undantag oavsett hur man vrider och vänder på det, och att cykla 15 mil dit och 15 mil hem är väl ungefär samma sak. Väl framme i Motala så var det sedan bara att dra på sig våtdräkten – 3 000 meter i Varamon väntade – Vätterns Riviera. Eller något sånt. För undantagen fortsatte: både Vanån och Västerdalälven i Vansbro var igenfrusna, så istället fick jag simma i Vättern.
“Jag har i alla fall aldrig varit så kall i hela mitt liv”
Oavsett var det var någonstans så har i alla fall aldrig varit så kall i hela mitt liv efter vad som blev 30 längder i en uppmätt 100-meterssträcka fram och tillbaka i vad som var uppmätt vattentemperatur på 1 grad. Det var ju nästan så att det var is på vattnet. Bara nästan. Jag fick några enormt obehagliga kallsupar där i Vätterns kalla vatten och det tog många långa minuter i en varm dusch innan jag var varm igen. Och hur kändes det? På något sätt fantastiskt och annorlunda även det.
Vid femsnåret på eftermiddagen kommer vi fram till starten för Lidingöloppet och jag sätter av på rätt så pigga ben. Efter 15 kilometer inser jag hur ensam jag är, i den slinga av Lidingöloppet som går allra längst bort på ön.
Det är helt kolsvart i skogen förutom den lilla kägla av ljus som min pannlampa lyser upp åt mig. Normalt sett brukar det vara folk ute och promenera med både hundar och partners, men inte ikväll. Om något skulle hända så är det ju ute med mig. Typ. Jag skulle åtminstone tagit med mig mobilen.
Sista kilometrarna går endast för att jag inser att jag inte är många steg från att bli den första personen någonsin som har gjort alla loppen i en Svensk Klassiker på vintern.
Fram kommer jag i alla fall, 38 timmar efter starten i Sälen, varav 27 timmar i rörelse. På något sätt kan man väl säga att jag blev historisk. Och hur kändes det då, egentligen? Jag kände mest att det var skönt att få det gjort och att ha klarat det. Och kul att få hamburgare till middag.
