Det gör ont när vajrar brister - och att cykla 1 200 höjdmeter

Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.

Scen: Sidan av vägen, fem kilometer cyklade. Jag, frustrerad. Växelvajer: av, bruten. Det är bara att börja gräva i verktygslådan och ta fram en ny som jag tack och lov hade undanstoppad. Alex från Florida stannar på vägen, klockan är ändå kvart i sju på en lördagsmorgon, och jag ser ut som om att jag behöver hjälp. Ingen av oss har väl egentligen inte så god koll på hur man byter en växelvajer på en cykel men det visar sig inte så hemskt svårt. Bara "det tog en timme"-svårt. Vad som visar sig svårare är att ställa in kabeln riktigt rätt som vid detta skrivande fortfarande kräver lite jox. Men vem sa att korsa en kontinent på cykel skulle vara enkelt?

Klockan är 07.30 och jag är på väg igen och jag passerar skylten som proklamerar att jag är på botten av Wolf Creek-passet. Toppen? Jodå, den är 16 kilometer bort. Tack och lov så fungerar de lägsta växlarna på cykeln utan problem så det är bara att trampa. Och trampa. Och pusta. Och pusta. Kippa efter andan. Man måste helt enkelt vara ärlig att det är tunnare luft på 3 000 meters höjd och det märks och musklerna krampar ihop och blir fulla med mjölksyra.

Klockan närmar sig tio och jag står på toppen, efter mycket om och men. Hur hög är toppen på Wolf Creek-passet? 10 857 fot, eller som man säger på riktigt: 3 309 meter över havet. Jag lever och har en nedförsbacke nu i alla fall. För er som undrar hur stigningarna ser ut, grävde jag fram ett diagram över vägens lutning (märk väl att diagrammet täcker 68 km):

Wolf Creek Pass - profil

Wolf Creek-passet är en stor milstolpe för att det är ett ställe där man korsar Continental Divide-gränsen. Det är gränsen på Klippiga Bergen, gränsen för allt vatten som faller över Nordamerika. Allt vatten som faller på ena sidan om gränsen rinner till sist ned i antingen Stilla Havet eller Atlanten. Det är längs gränsen de högsta punkterna i Klippiga Bergen finns och även den högsta punkten för mig. Tänk, nu är det bara nedförsbacke resten av vägen! Typ, ungefär. Åtminstone till nästa stora bergskedja: Sierra Nevada i Kalifornien, men den dagen den sorgen.

Sen, trampade jag lite mer. Sen badade jag naken i en kall fjällsjö. Sen sov jag.