Att vandra i en fantasyfilm
Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.
Ni vet i fantasyfilmer och fantasyböcker hur saker brukar kallas så storslagna saker? Fantasieggande namn som "Ensamma berget", "Pentos" eller "Jättarnas boning" eller något sådant? I Zion så heter platserna man vandrar kring (och på) saker såsom Court of the Patriarchs ("Patriarkernas torg"), The Great White Throne ("Den stora vita tronen"), Angels Landing ("Änglarnas landningsplats"), Altar of Sacrifice ("Offeraltaret") eller något så enkelt som "The Narrows" ("Det smala", ungefär).
Som om det inte vore nog med det så ser det ju ut som om det vore taget ur en fantasyfilm också. Idag så vandrade jag just i The Narrows; jag hade ställt klockan och tog mig allra längst in i kanyonen: här började The Narrows och floden som tidigare hade karvat ut en relativt bred kanyon gick från klippvägg till klippvägg. The Narrows är inte så mycket en vandring som en väldigt lång vadning på botten av en mycket smal och djup kanyon. Längs hela leden så vandrar man i Virgin River ("Jungfrufloden") och kanyonväggarna reser sig över 3-400 meter på sina ställen.
För att dra till med en fantasyanalogi: det känns som att The Narrows är ett sådant ställe som man måste passera för att det finns inget annat ställe att ta sig fram; det är bara att traska på även om det kan vara livsfarligt (tänk Sagan om Ringen och att ringen måste till Mordor). Nåja, så livsfarligt är det inte om man planerar: den stora risken är störtfloder som kan komma när det regnar väldigt mycket. Vattenvolymen i floden kan, under stora regnoväder, öka 300 gånger om. Då vill man inte vara i ett ställe som "The Narrows" där vattnet har ingenstans att ta vägen förutom… upp och du ingenstans.
Nu skulle jag tack och lov ingenstans och vände om då floden delade på sig efter ett par timmar. Jag bara kände hur svampen började växa mellan tårna och vände om. Efter The Narrows siktade jag in mig på fantasydestination nummer två: "Angels Landing" – en rödbrun stenmonolit som ligger mitt i den övre delen av kanyonen. Om man kunde tycka att The Narrows var farofylld så är det ingenting emot Angels Landing – det är en smal, smal klippa och inget annat. Det är en rätt så normal vandring (rakt upp, visserligen) de första 7 kilometrarna fast den sista biten bokstavligen klamrar man sig fast längs sandstenen för på ena sidan är det 400 meter rakt ned och på den andra 300. Sedan 2004 har sex personer dött på den promenaden. Felet – tror jag – är framförallt att vandringsleden är lite för tillgänglig och folk traskar upp dit oförberedda och helt utan erfarenheter. Det är bara att utmana ödet. Men kanske är det även vad som gör ett ställe som Angels Landing sådär fantasyaktigt farligt lockande.
