Jobba på solbrännan i tystnad

Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.

Som så många andra dagar ringde klockan halv fem i morse. Det var kyligt och jag fick till och med använda sovsäcken i natt. För er som inte fattar så är det ett jättebra tecken. Det märks att jag är på lite högre höjd och att det inte finns träd att hålla kvar värmen från dagen. Det betyder svalare kilometrar på morgonen.

Vad som mötte mig på vägen var tystnad. Det var ensamt på 96:an. De första timmarna var det bara jag och surret från hjulen. Inte ens syrsorna hade vaknat då de kräver lite värme för att kunna sträcka på benen. En fågel långt borta. Ni kanske tycker att lite tystnad är föga förvånande, vilket är sant, men i omgivningen som sträcker sig för bokstavligen mil åt alla håll så är det inget annat än fascinerande. Var var allt och alla? Det var bara jag under morgonsolensolen.

Solen ja. Idag har den stekt och stekt lite till. Man är utsatt på sin cykel utan ett träd på många, många kilometer. Idag har solen varit så stark att inte ens solskyddsfaktor 50 hjälpte. Måste. Röra. På. Mig. Stannar jag så steks jag. Vinddraget från cyklingen är vad som räddar en ute i 45°c.

Andra observationer från dagen är att öknen har börjat avta: allt blir lite grönare ju högre upp man kommer. I natt sover jag i Fowler, Colorado och är på 1 400 meter över havet. Hope i Kansas ligger på ungefär 300. Jag ser bergen torna upp sig framför mig och i övermorgon börjar stigningarna på riktigt. Fast först lite mer öken.

96:an och jag tvingades tyvärr skiljas efter 12 mil på den idag. Det var roligt så länge det varade.