Grejen med Nevada
Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.
JAG HAR SETT JOSHUATRÄD!!!
Okej, okej, det kanske kändes större för mig än det kändes för er men Joshuaträd är rätt så speciella ändå. För mig så handlar det om bandet U2 och deras album "The Joshua Tree" från 1986 – ett av, ja, världens bästa album. Joshuaträdet fick bli titeln på deras album för att trädet är speciellt. Trädet växer där inget annat träd växer; det klarar sig utan vatten och kan närmast beskrivas som en trädkaktus nästan. I Nevada finns det bara på si och så hög höjd i Mojaveöknen som jag har trampat mig in just nu.
Nevada. Vad ska man säga om Nevada, förutom nämnda Joshuaträd? Jo, jag såg en tuppgök också! På engelska kallas den för "Roadrunner" och springer framförallt som attan i ökensanden och navigerar skickligt mellan buskar och kakutsar. En relativt skygg liten varelse som tittade fram över vägen idag. Man måste väl nämna terrängen också, för uppförsbackarna har gjort en slående comeback här i Nevada!
I Nevadaöknen funkar det så att bergskedjor går norr-söder och jag ska korsa dom. Det beror på att vattnet rinner ned söderut och skapar gigantiska dalar mellan bergskedjorna. På engelska kallas det "basins" och det gör att dagen består utav en stor uppförbacke, en stor nedförsbacke och en himla massa platt mark därefter, tills nästa uppförsbacke tre, fyra, fem mil fram på vägen. Det är speciellt – det är Nevada. Kika till bilderna så fattar ni.
Dessa stora dalar kan även skapa intressanta mikroklimat då mycket lokala lågtryck kan skapas i en dal i taget och ena dalen kan bjuda på en fin åskstorm men så fort man kommer över krönet in till nästa dal så är det soligt och fint. Så gick det till idag. Eftersom det fortfarande är monsunsäsong så dyker stormarna upp från ingenstans: i dalarna är det extra coolt eftersom man ser hur de dyker upp från tomma intet. Coolt, var däremot vad jag inte tyckte när jag satt på sadeln idag. Det var ett litet stormsystem till höger, bakom mig, och till vänster om mig. Ett par mil framför mig fanns nästa bergskedja som skulle över: det var där solen fanns. Det blåste, det åskade. Det slutade tack och lov bra.
Det är för övrigt otroligt tomt. Idag sover jag i Rachel, Nevada vilket är en liten ministad som bokstavligen dyker upp från ingenstans. Jag må ha slängt runt ordet "mitt i ingenstans" ofta här, men i Rachels fall så stämmer det verkligen. Imorrn måste jag cykla 170 km eftersom det är den närmsta staden och närmsta stället med vatten. Så nu ska jag sova.
