Att försöka övervinna naturen
Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.
Det går inte att blunda för att landskapet jag cyklar igenom är hårt. Det är kargt, det är nästan livlöst, blåsigt och och stekt av solen. Det är öknen i ett nötskal. Längs marken klamrar sig torrt gräs fast och små buskar som knappt behöver vatten växer upp i sanden.
Vad gör vi här egentligen? Det går knappt att odla något och människan behöver litervis med vatten varje dag för att kunna överleva; på många ställen är det mil till närmsta vattendrag. Varför bygger vi en väg över det hela? Är det kanske en fråga om det amerikanska medvetandet? Att övervinna och överleva, mot alla odds. Inte långt ifrån där jag är ligger Las Vegas, en nöjesmetropol som förbrukar enorma mängder vatten och el och den ligger i den stekande Nevadaöknen. Varför? För att man kan?
Frågan är: kan man egentligen, i det långa loppet? Flera av städerna jag cyklar igenom får sitt vatten genom vad som kallas för fossilt grundvatten: vatten som tar tusentals år att komma tillbaka, och absolut inte inom tillräcklig nära framtid för flera av städerna. jag cyklar förbi hus som är övergivna, kanske för att vattnet i deras brunn tog slut? För hundra år sedan kanske brunnen kunde försörja en familj, idag, med duschar, vattenkranar och diskmaskiner tar vattnet slut snabbare än man anar. Vad händer om vattnet tar slut i Las Vegas?
Igår kom det ännu en monsunstorm på eftermiddagen. Den kom från ingenstans och det spöregnade i en timme. Vägarna vattenfylldes och motorvägar fick stängas. Idag, dagen efteråt, såg man skadorna: djupa fåror i ökensanden, men framförallt stora, stora pölar i terräng modifierad av människan. Översvämmade fält och parkeringsplatser. Miljontals dollar i skador om det vill sig illa. Cement och asfalt ger inte så bra avrinning som man kanske vill. Går det verkligen så bra att övervinna naturen?
Jag sitter i sadeln och funderar hur nybyggarna egentligen klarade sig i det här klimatet; jag är lycklig lottad som kan pricka in rent vatten och bensinstationer på vägen, nybyggarna hade inte den lyxen. Och sen så hade de dragdjur och ett antal fler munnar att blöta.
Det sista jag gör för dagen är att cykla över Navajo Bridge. Bron började byggas 1927 och stod klar två år senare och är än idag den enda bron att korsa Coloradofloden på 100 mil söderut. Etthundra mil. Om man tar en titt på bron så förstår man varför man inte vill ta och bygga en bro till om man verkligen inte måste. Coloradofloden, som Grand Canyon kan bevisa, har ägnat hundratusentals år att tränga sig djupare ned i marken och skapar en naturlig gräns som man inte korsar i första laget. För 1927 års brobyggare tog det två år. Jag antar att det handlar om att övervinna naturen.
