Himlen i Kansas

Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.

Det här blir en enda stor klyscha till inlägg. För det första så är det ofta en sak som det talas om då det kommer till Kansas och då folk kommer till Kansas för första gången. Det är himlen som finns här. det är en himmel som sträcker sig från horisont till horisont: från ett vida sträckt fält till ett annat. Man blir lika chockad varje gång. Torsdagen bjöd på allt som Kansas kunde erbjuda i himmelväg. Tidigt på morgonen steg solen upp och färgerna var helt otroliga: jag svor över att min kamera var sönder och att mobilen inte kan göra sådant rätta. På natten var det stjärnorna. Åh, stjärnorna!

Det är ju klyscha nummer två: stadsbon som kommer ut på landet och får se en riktig stjärnhimmel för första gången. Nu må det inte vara första gången men jag blev bara så ställd då jag kom hem efter en utekväll (med countrymusik och gamla klasskompisar, såklart) och himlen var bara... bara... som ett stort täcke. Ett stort blinkande, glatt täcke som man bara ville stirra upp i. Tusentals stjärnor blinkande och där var ju ett stjärnfall! Natten var ljummen och syrsorna spelade i gräset. Det här uttrycket "som på film"? Just precis så. Jag kände att den här natthimlen var värt varenda tramptag och varenda värk jag har haft hittills. Man blev riktigt tårögd alltså.

Det var helt enkelt specialeffekter, på riktigt.

Wow. Bara wow. Jag har sett världens mest fantastiska natthimmel.