Hej då nevada - hej KALIFORNIEN!

Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.

Så det är alltså såhär det känns att vara i Kalifornien. Det känns väldigt mycket som vanligt, måste jag erkänna.

Idag rullade jag alltså in i resans sista delstat: Kalifornien. Nevada bjöd på en strålande väg de sista 13 milen jag spenderade i den: platt de första sex, lite berg resten av vägen och en finfin nedförsbacke hela vägen till Kalifornien. Om jag faller i fällan att börja sammanfatta? Jovisst, nog känns det lite så.

“Jag ska självklart korsa Sierra Nevada på det absolut högsta stället: Tioga Pass, 3 000 meter över havet.”

Annars så har vi en bergskedja kvar att bestiga: Sierra Nevada. Det är den största bergskedjan i västra USA och fungerar som en naturlig gräns mellan öknen i Nevada och det mycket fuktigare norra Kalifornien. Bergskedjan är vad som stoppar all den där fukten från att nå torra, torra Nevada och gör San Francisco till en regnig stad och snöfallen i Sierra Nevada är ofta gigantiska och stänger många av bergspassen.

Jag? Jag ska självklart korsa Sierra Nevada på det absolut högsta stället: Tioga Pass, 3 000 meter över havet. Mest för att jag kan, men också lite för att det är det enda passet på fem, sex mil norrut och söderut. Sen så ligger även Tioga Pass före Yosemite National Park, mitt sista nationalparksstopp innan San Francisco. Jodå, jag är peppad. Tioga Pass är just ett sådant pass som stängs från oktober till maj på grund av snön. Tur att det bara är september då. Men den dagen (övermorgon), den sorgen. Idag är jag glad att ha varit på 2 200 meter över havet och vänt.

Kalifornien hade för övrigt resans fulaste "Välkommen till..."-skylt, och det hade inget med de avundsjuka Nevadabor som hade skjutit hål i skylten. Kom igen! Bättre kan ni!