Ett halvt Ironman senare.

Om att lära sig den hårda vägen under ett av mina första triathlon – ett halvt Ironman.

Vattnet är inte kallt på något sätt. Chocken är startfältet. Stressen, trängseln. Ett ben, en arm. Hur salt vattnet är. Det bränner i munnen och näsan. Kallsuparna blir lite chockerande och jag förlorar crawltempot. Jag hade inte förväntat mig något annat och hade intalat mig att försöka släppa tävlingssinnet och ”köra mitt eget race” under simningen.

Chocken är startfältet. Stressen, trängseln. Ett ben, en arm. Hur salt vattnet är.

Jag börjar köra bröstsim då både det hemskt salta vattnet och vågorna sätter stopp för att komma igång med crawlen igen. Jag är inte så bra på simning, det vet jag. Det står på min förbättringslista. Det tar trots allt kortare tid än jag trodde. Efter 47 minuter springer jag upp ur vattnet och börjar i farten krångla av mig våtdräkten, nästan dubbelt så lång tid som den snabbaste.

Jag får inte av vänsterbenet på dräkten; jag greppar tag i tidtagningschippet och frustrerad sliter jag innan jag märker det. Jag kommer upp till cykeln, springer ut ur växlingsområdet, sätter mig på cykeln och trampar iväg. Växlar upp, sträcker på benen. Hittar tempot. Det är vilsamt att vara på cykeln. Bekant. Jag vet mina gränser och att 90 km klarar man utan problem. Det är bara frågan på vilken tid. Jag trampar på och ser cykeldatorn puttra på runt 30 km/h. Vad jag hade tänkt mig. Jag rullar. Trampar vidare. Det första varvet på 45-kilometersslingan flyger förbi och jag oroar mig att jag har hållt för hög fart för länge. Jag kör förbi ett antal deltagare och känner hur bra det är för moralen.

(c) Viktor Richardson
Glatt löptempo på sista varvet av Tjörn Triathlon.

På andra varvet kommer tröttheten i ländryggen och svanken. Det blir alltid så när jag tar i lite mer. Jag glömmer att tänka på att spänna bålen och lårmusklerna drar ned svanken. Jag måste sträcka på mig oftare, tappa tempo. Mina ben börjar knarra av det statiska – upp, ned, runt och runt – i cykeltrampet. Längta efter löpningen där man får sträcka på benen. Längta efter ett halvt maraton efter att ha cyklat 85 km.

Energin strömmar tillbaka i mig då jag ser funktionärerna som vinkar in till växlingsområdet. Jag hittar min station, mina skor, drar på mig dom och ut på 5-kilometersslingan springer jag med, om inte pigga, så i alla fall, glada att slippa det monotona cykeltrampet. Känner hur mjölksyran släpper. Jag springer förbi varvningen (på varv ett av fyra), kollar tiden, räknar, kalkylerar, minimerar sträckan jag behöver göra. Jag gör det på en bra tid, inser jag. Jag springer första varvet. Jag ser inte min hejarklack och förlorar modet. De skulle ju redan vara här, tänker jag. Vattenkontrollen blir min räddning. Sen dyker dom upp, och jag inser att jag ligger före tidsplanen så att det är inte mer än rätt att de inte är här förrän nu.

Jag kan göra löpningen under två timmar. Kanske.

Sista varvet. Sista backen. Tiden: jag kan göra löpningen under två timmar. Kanske. Det kanske går. Kikar på klockan och ser att jag skulle kunna klara hela loppet på sex timmar. Jag ser min hejarklack. Jag får energin. Jag springer förbi vätskekontrollen. Jag hejar på dom jag springer förbi. Kämpa på. Jag inser vid sista kilometermärkningen att jag inte kommer under sex timmar. Mitt mål, om det skulle gå som allra bäst, var 6.10.

Jag kom i mål på 6.01. Lagom slutkörd. I mål. Tomheten infinner sig igen. Direkt kommer frågan: Hur länge kan man leva på detta då? Och viktigare: Vad är nästa mål?

(c) Viktor Richardson
I mål, sex timmar senare.