även kottarna är större i USA

En alternativ titel på det här blogginlägget, om jag var tråkigare, kunde vara ”En smakbit av Yosemite”, en av USAs mest kända nationalparker, bara några timmar från San Francisco (mycket viktigt för min resa, såklart!). Det gör även parken till jätteåtråvärd för många: en av USAs mest spektakulära naturer, bara en kort bilresa bort. Det gör campingplatserna åtråvärda och det mesta är fullt redan kring åtta, nio på morgonen om man inte har bokat i förväg. Det sätter käppar i hjulen för oss på cykelhjul (haha). Istället för att spendera några dagar här spenderade jag dagen genom att cykla igenom den istället. Jag kände mig jätteproduktiv: upplevde nationalparken samtidigt som jag cyklade västerut!

Innan Yosemite, dock, fanns det en backe på två mil: Tioga Pass på 3 030 meter över havet. Botten av backen? 2 060 meter över havet. Över passet skulle jag och två och en halv svettiga timmar senare kunde jag trampa in i parken (eller ja, först måste man, på amerikanskt maner, köa bland bilar, betala inträde och sedan köra in i vad som är allmän egendom).

Det går inte att blunda för att Yosemite är speciellt för att vara USA och Kalifornien: en oas av gigantiska träd, fjällsjöar och berg av granit, skulpterade släta av glaciärer. Det är dessa naturliga granitkupoler som framförallt gör Yosemite känt (tillsammans med kontinentens högsta vattenfall, dramatiska vandringar, enorma träd med mycket, mycket mera) och dalen har fått sin form framförallt genom glaciärerna som fanns här vid den förra istiden.

Med det glaciära landskapet kommer en känsla av hemma: Yosemite är det närmaste jag har kommit ett svenskt bergslandskap på min resa, just på grund av floran (en himla massa tallar), vattnet och de rundade bergen, fast som allt i USA, större.

Det var det här med storleken ja. I Yosemite och på några få ställen till i bergskedjan Sierra Nevada, som parken ligger i, finns det skogsdungar med gigantiska Sequoiaträd, eller Mammutträd som det kallas på svenska; dessa Mammutträd blir i många fall över 80 meter höga och flera tusen år gamla: de är de tredje äldsta organismerna här på jorden. Tjocka är dom också: runt åtta meter i diameter blir de tjockaste. Rolig fakta: ett normalt Mammutträd har omkring 11 000 kottar hängandes och slängandes i sin trädkrona.

Det är inte bara Mammutträden som blir stora häromkring: tack vare en massa sol och en massa fukt från Stilla Havet blir det mesta större här: även den vanliga tallen (eller en nära släkting, snarare) växer sig hög och både tall- och grankottar blir gigantiska i jämförelse med våra beskedliga svenska. När man vandrar omkring i ett ställe som Yosemite förstår man verkligen var myten ”allt är större i Amerikat” som lockade miljoner emigranter över Atlanten kommer ifrån. För hur svindlande är inte stora grankottar?

hej då nevada, hej KALIFORNIEN!

Så det är alltså såhär det känns att vara i Kalifornien. Det känns väldigt mycket som vanligt, måste jag erkänna.

Idag rullade jag alltså in i resans sista delstat: Kalifornien. Nevada bjöd på en strålande väg de sista 13 milen jag spenderade i den: platt de första sex, lite berg resten av vägen och en finfin nedförsbacke hela vägen till Kalifornien. Om jag faller i fällan att börja sammanfatta? Jovisst, nog känns det lite så.

Annars så har vi en bergskedja kvar att bestiga: Sierra Nevada. Det är den största bergskedjan i västra USA och fungerar som en naturlig gräns mellan öknen i Nevada och det mycket fuktigare norra Kalifornien. Bergskedjan är vad som stoppar all den där fukten från att nå torra, torra Nevada och gör San Francisco till en regnig stad och snöfallen i Sierra Nevada är ofta gigantiska och stänger många av bergspassen.

Jag? Jag ska självklart korsa Sierra Nevada på det absolut högsta stället: Tioga Pass, 3 000 meter över havet. Mest för att jag kan, lite för att det är det enda passet på fem, sex mil norrut och söderut. Sen så ligger även Tioga Pass före Yosemite National Park, mitt sista nationalparksstopp innan San Francisco. Jodå, jag är peppad. Tioga Pass är just ett sådant pass som stängs från oktober till maj på grund av snön. Tur att det bara är september då. Men den dagen (övermorgon), den sorgen. Idag är jag glad att ha varit på 2 200 meter över havet och vänt.

Kalifornien hade för övrigt resans fulaste ”Välkommen till…”-skylt, och det hade inget med de avundsjuka Nevadabor som hade skjutit hål i skylten. Kom igen! Bättre kan ni!

31 mil. ett ställe med vatten. 45°c. sandstorm. motvind.

I vissa lägen frågar man sig vad man har gett sig in på. I nästa sekund ramlar man över en flock med vilda hästar och man blir alldeles så överlycklig som man bara kan bli när vilda hästar galopperar bredvid en när man cyklar. Sa jag att jag såg vilda hästar?

För övrigt har dagen varit ett helvete. Ibland så är det så, antar jag. Min sejour i Nevada innebar en stor sträckning av ingenting: 310 km med ett enda ställe där jag kunde proviantera och det var där jag spenderade natten: Rachel, Nevada. Felet var bara att nästa ställe var 175 km bort. Man tar sig lite av en djup suck; det är bara att omfamna ödemarken.

Omfamna den var det vad jag gjorde kring 06.30 (soluppgången) och trampade de första sega milen ut ur dalen som Rachel låg i. Det var en cykel som knarrade och det var en hjärna som knarrade för den visste att efter två mil var det åtminstone 15 mil kvar. Man lyssnar lite på en ljudbok. Man ser ett stridsflygplan bokstavligen glida fram längs botten av dalen. Man tänker inte på det två gånger utan hänvisar till den närbelägna flygbasen. Man trampar och kikar lite till på ödemarken.

Något som folk tror på häromkring är Gud. Jag, jag tror på människan och den här resan har inte fått mig på andra tankar. Efter runtom 8 mil så stannar en bil framför mig och ur stiger Garett med fyra liter vatten. Han är också cyklist och det såg ut som att jag behövde lite påfyllning. Jag säger inte nej och ser till att fylla på flaskorna och klunka i mig de dryga två litrarna som är kvar. So this blog post, Garett, goes out to you – it’s meetings like the one we had that makes me go that extra mile, all the way! Hope that you’re making it safe to Boston!

Vattnad och redo tar jag nya, starka tramptag men det räcker bara så mycket när motvinden är så stark. Det är en intressant känsla det här att cykla i motvind; det är lite absurt egentligen. Man trampar men rullar inte direkt fort på något sätt. Absurt och irriterande. Med starka vindar kommer dammet. Framför mig var det inget vanligt dammoln: det var en vad som häromkring kallas för ”haboob”, en sandstorm helt enkelt. Om jag har fått höra något så cyklar man inte igenom en sandstorm så det var bara att betrakta på avstånd tills den hade dragit norrut.

Dammet släppte däremot inte utan klistrade igen halsen rätt så bra. Det är då buffen kommer in i bilden: den är inte bra mot kalla dagar i Colorado utan fungerar acceptabelt som ett munskydd också. Felet är att vindarna inte kommer ensamma utan vad som drar upp dom från början är lokala lågtryck som skapar åsk- och regnoväder i dalarna. Så med dammet kommer regnet och ja… det är väl bara att omfamna ödemarken, eller vad sa vi nu igen?

Mina knän är trötta, jag är trött allmänt, jättehungrig och orolig över faktumet att solen har gått ned, men nog har ödemarken en överraskning till i fickan: en sista uppförsbacke, en sista bergskam innan jag glider in i Tonopah, Nevada. Tonopah, som är den största staden jag kommer besöka i Nevada. Invånarantalet? Strax över 2 500. Jag är glad att den här dagen är över och chockad över att jag nu har cyklat över 500 mil och att jag imorrn kommer att vara framme i Kalifornien om allt går bra. Jag är trött och ska sova. Punkt.

grejen med nevada

JAG HAR SETT JOSHUATRÄD!!!

Okej, okej, det kanske kändes större för mig än det kändes för er men Joshuaträd är rätt så speciella ändå. För mig så handlar det om bandet U2 och deras album ”The Joshua Tree” från 1986 – ett av, ja, världens bästa album. Joshuaträdet fick bli titeln på deras album för att trädet är speciellt. Trädet växer där inget annat träd växer; det klarar sig utan vatten och kan närmast beskrivas som en trädkaktus nästan. I Nevada finns det bara på si och så hög höjd i Mojaveöknen som jag har trampat mig in just nu.

Nevada. Vad ska man säga om Nevada, förutom nämnda Joshuaträd? Jo, jag såg en tuppgök också! På engelska kallas den för ”Roadrunner” och springer framförallt som attan i ökensanden och navigerar skickligt mellan buskar och kakutsar. En relativt skygg liten varelse som tittade fram över vägen idag. Man måste väl nämna terrängen också, för uppförsbackarna har gjort en slående comeback här i Nevada!

I Nevadaöknen funkar det så att bergskedjor går norr-söder och jag ska korsa dom. Det beror på att vattnet rinner ned söderut och skapar gigantiska dalar mellan bergskedjorna. På engelska kallas det ”basins” och det gör att dagen består utav en stor uppförbacke, en stor nedförsbacke och en himla massa platt mark därefter, tills nästa uppförsbacke tre, fyra, fem mil fram på vägen. Det är speciellt – det är Nevada. Kika till bilderna så fattar ni.

Dessa stora dalar kan även skapa intressanta mikroklimat då mycket lokala lågtryck kan skapas i en dal i taget och ena dalen kan bjuda på en fin åskstorm men så fort man kommer över krönet in till nästa dal så är det soligt och fint. Så gick det till idag. Eftersom det fortfarande är monsunsäsong så dyker stormarna upp från ingenstans: i dalarna är det extra coolt eftersom man ser hur de dyker upp från tomma intet. Coolt, var däremot vad jag inte tyckte när jag satt på sadeln idag. Det var ett litet stormsystem till höger, bakom mig, och till vänster om mig. Ett par mil framför mig fanns nästa bergskedja som skulle över: det var där solen fanns. Det blåste, det åskade. Det slutade tack och lov bra.

Det är för övrigt otroligt tomt. Idag sover jag i Rachel, Nevada vilket är en liten ministad som bokstavligen dyker upp från ingenstans. Jag må ha slängt runt ordet ”mitt i ingenstans” ofta här, men i Rachels fall så stämmer det verkligen. Imorrn måste jag cykla 170 km eftersom det är den närmsta staden och närmsta stället med vatten. Så nu ska jag sova.

mormonerna hjälper mig att tolka gud

Ibland så undrar jag om jag kanske bara är dålig på att tolka saker. Typ som när Gud tydligen ska tala till en. Idag så kände jag så när jag snackade med ett par Mormoner. Hur många gånger har inte Gud försökt nå fram till mitt kalla ateistiska hjärta utan att lyckats bara för att jag har tolkat det ”fel”?

Någon som däremot tolkade tecknen i skyn var Joseph Smith som i början på 1800-talet hittade Mormons Bok och hand i hand med Gud översatte den från… något utdött språk till engelska. Med det så var Mormonismen och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundad. Joseph Smith var mannen som bokstavligen frågade Gud vilken av de otaliga frikyrkorna i USA han skulle följa och fick svaret ”ingen av dom” och Gud visade honom vägen till ”Mormons bok”, vilket är en samling av de mindre kända (nordamerikanska) Kristna testamenten. Uppskrivna på plattor av guld, tydligen.

För, det gick till såhär. 600 år före Kristus så utvandrade folkgrupperna Lemeniterna och Nephiterna till Nordamerika och levde glatt efter gammeltestamentliga, judeokristna vanor. Dessa två folkgrupper var de som skrev de testament som finns i Mormons bok; något som beskrivs som de andra testamenten om Jesus Kristus – det är Jesus Kristus för de judeokristna som (enligt Mormonerna) först befolkade den Nordamerikanska kontinenten. När Jesus hade vandrat klart kring Jerusalem så tog han en tur via Nordamerika och hälsade på Lemeniterna.

Lemeniterna, däremot, vände sig bort ifrån Gud och blev panteistiska dyrkare istället. Det är i alla fall så Mormonerna förklarar hur Nordamerikas urinvånare (eller… vad man nu ska kalla dom) trodde på schamanism och den välsignade naturen. För alla vet att alla kontinenter och civilisationer värda att nämna här i världen var egentligen befolkade av kristna. Hur skulle det se ut om Nordamerika egentligen var befolkad av hedningar som inte hade en chans att veta vad Kristendom eller Judendom var? Än mindre Abraham och Jesus?

In på scenen stiger Joseph Smith som blir ledd av en ängel till Mormons bok (de där guldplattorna) och var, sedan Jesus, den första profeten på dryga 1 700 år att vandra på Jorden. Sedan dess har Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grävt fram hela sexton profeter som har valts av Gud att leda världen och tolka Guds ord på jorden. Hur vet man att dessa sexton män (ja, alla män) är utvalda av Gud? Jo, kyrkans medlemmar ber och Gud talar direkt till dom och säger att han inte ljuger och han faktiskt är en profet.

Mormons Bok är, tillsammans med Bibeln de två heliga skrifter som Mormonerna håller närmast. Fast Mormons Bok lite närmre. Detta beror på att de anser att Bibeln har blivit lite misstolkad under åren (alla som följde debatten med översättningen kring ”Bibel 2000” vet hur sant det är) och Mormons Bok är mer… rätt eftersom Joseph Smith hade bokstavligen direkt hjälp från Gud med att översätta boken till engelska, så man är säker på att ordvalen blev de rätta.

Att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är att lyssna till Gud. Man ber och Gud ger dig svar. En slags direktkontakt. Du ber och frågar ”Är Mormons Bok din sanning?” och då svarar Gud. Tron handlar om du och din relation till Gud. Två gånger varje år samlas Mormonerna för kongress och där presenterar medlemmar ur kyrkan uppenbarelser och ord som Gud har sagt till dom. Det kan handla om nya budord och regler som man ska följa. Kongressen ber då och Gud svarar de som ber om det är hans ord eller inte och om det är regler som kyrkans medlemmar ska börja följa eller inte.

Ett par killar som lyssnade (eller tolkade Guds ord rätt, hur man nu ser det) när Gud talade var Chris Long och Luke Planter; mormonerna som under vad som blev ett par timmar upplyste mig om deras tro. I Utah och östra Nevada finns Mormonerna överallt. Detta beror på att de blev utkastade till ödemarken i just Utah då de på 1800-talet inte gillades av någon av folket på den befolkade östkusten. Detta gör Utah till det område där det finns flest mormoner och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kyrkor finns överallt. Runt världen finns det över 14 miljoner mormoner och över 2 miljoner av dom bara i Utah (staten har kring 3 miljoner invånare totalt). Gud har tid att tala till många. Nu ska jag koncentrera mig på allt som kommer upp i mitt huvud och se vad jag kan tolka som Guds ord och inte. Hur man nu gör det. kanske man inte ska tänka så mycket på det? Kanske det bara händer?

Äh, jag glömde och fråga mormonerna hur det egentligen går till.

att vandra i en fantasyfilm

Ni vet i fantasyfilmer och fantasyböcker hur saker brukar kallas så storslagna saker? Fantasieggande namn som ”Ensamma berget”, ”Pentos” eller ”Jättarnas boning” eller något sådant? I Zion så heter platserna man vandrar kring (och på) saker såsom Court of the Patriarchs (”Patriarkernas torg”), The Great White Throne (”Den stora vita tronen”), Angels Landing (”Änglarnas landningsplats”), Altar of Sacrifice (”Offeraltaret”) eller något så enkelt som ”The Narrows” (”Det smala”, ungefär).

Som om det inte vore nog med det så ser det ju ut som om det vore taget ur en fantasyfilm också. Idag så vandrade jag just i The Narrows; jag hade ställt klockan och tog mig allra längst in i kanyonen: här började The Narrows och floden som tidigare hade karvat ut en relativt bred kanyon gick från klippvägg till klippvägg. The Narrows är inte så mycket en vandring som en väldigt lång vadning på botten av en mycket smal och djup kanyon. Längs hela leden så vandrar man i Virgin River (”Jungfrufloden”) och kanyonväggarna reser sig över 3-400 meter på sina ställen.

För att dra till med en fantasyanalogi: det känns som att The Narrows är ett sådant ställe som man måste passera för att det finns inget annat ställe att ta sig fram; det är bara att traska på även om det kan vara livsfarligt (tänk Sagan om Ringen och att ringen måste till Mordor). Nåja, så livsfarligt är det inte om man planerar: den stora risken är störtfloder som kan komma när det regnar väldigt mycket. Vattenvolymen i floden kan, under stora regnoväder, öka 300 gånger om. Då vill man inte vara i ett ställe som ”The Narrows” där vattnet har ingenstans att ta vägen förutom… upp och du ingenstans.

Nu skulle jag tack och lov ingenstans och vände om då floden delade på sig efter ett par timmar. Jag bara kände hur svampen började växa mellan tårna och vände om. Efter The Narrows siktade jag in mig på fantasydestination nummer två: ”Angels Landing” – en rödbrun stenmonolit som ligger mitt i den övre delen av kanyonen. Om man kunde tycka att The Narrows var farofylld så är det ingenting emot Angels Landing – det är en smal, smal klippa och inget annat. Det är en rätt så normal vandring (rakt upp, visserligen) de första 7 kilometrarna fast den sista biten bokstavligen klamrar man sig fast längs sandstenen för på ena sidan är det 400 meter rakt ned och på den andra 300. Sedan 2004 har sex personer dött på den promenaden. Felet – tror jag – är framförallt att vandringsleden är lite för tillgänglig och folk traskar upp dit oförberedda och helt utan erfarenheter. Det är bara att utmana ödet. Men kanske är det även vad som gör ett ställe som Angels Landing sådär fantasyaktigt farligt lockande.

vackra, underbara zion


Inget kunde förbereda mig på detta. Grand Canyon i all ära men Zion National Park har lämnat mig i tystnad. Jag har chockats, jag har nästan cyklat av vägen efter alla distraktioner. Jag har blivit ställd.

”Zion” är hebreiska och betyder ”fristad” (låt oss inte tänka på sionism just nu) och Zion National Park är en riktig fristad, om det inte vore för alla människor. Ungefär 2,5 miljoner människor besöker Zion varje år och det är en herrans massa människor. Vandringslederna är betydligt mer tillgängliga än i Grand Canyon, på gott och ont. Där man i Grand Canyon behövde tillstånd behöver man inte i Zion, och det är frågan om jag inte tycker att tillstånden i Grand Canyon verkar mer och mer vettiga ju mer tid jag spenderar i Zion. Det är svårt att hitta en fristad från människorna. Men vem är jag och klaga? Jag går ju själv och traskar här och ”förorenar” med min närvaro.

Vackert, är det i alla fall. Zion är en djup och smal dal som är isolerad ifrån omvärlden i tre väderstreck av några av världens högsta sandstensklippor som reser sig över 500 meter rakt upp på sina ställen. Zions kanyon är mycket mer graciös och slät än i Grand Canyon. Det beror på olika erosioner: i Grand Canyon har framförallt Coloradofloden eroderat medan i Zion så har floden eroderat men efter det så har vinden kommit och slätat till det hela. Eftersom kanyonen till stor del är sandsten så har den mycket porös och tillsammans med vinden så har det ofta lett till att klipporna bokstavligen har blivit sandblästrade.

Jag själv fick uppleva det på min första vandring i Zion: Det var en vandring på dryga milen upp till en utsiktspunkt långt in i kanyonen. Efter många om och men var jag nära toppen men så var även regnmolnen som valde att regna lite, men framförallt blåsa lite. Ni kommer ihåg dom där ”Dust devil”-vindbyarna jag talade om i Kansas? Tänk er att möta er en sådan, kommandes med en stor laddning sand mot dig på en vandringsled som har ett stup på ett par hundra meter på ena sidan och en klippväg på den andra. Det är bara att blunda, stänga munnen och ta emot sanden.

Väl uppe? Jodå, det var just precis sådär vackert som man kunde tänka sig. Ett par killar från Seattle hängde på upp men vi skiljdes snart och jag fick stället för mig själv och det var bara sådär fantastiskt. Tänk vad lite avsaknad av människor kan göra alltså. Kanske hittade jag en ”fristad” ändå?

1,8 kilometer ner i grand canyon

Med över fem miljoner besökare varje år kvalificerar sig Grand Canyon in sig som USAs näst mest besökta nationalpark efter den mycket, mycket mer tillgängliga Great Smoky Mountains på östkusten. Grand Canyon ligger mitt ute i ingenstans: långt ifrån vägar, mobiltäckning och, om man är på den södra kanten av kanyonen, från vatten, men det kommer vi till senare.

Endast dryga sju promille, 0,7%, eller 38 000 personer av dessa tar sig en tur ned i kanyonen och jag skulle bli en av dom, hoppades jag på. USAs Nationalparksmyndighet, National Park Service, har stenkoll på alla som spenderar mer än en dag i nationalparken. Att övernatta i parken kräver ett speciellt tillstånd som under populära månader måste ansökas fyra månader i förväg. Detta är för, enligt myndigheten, att se till så att parken inte överanvänds. Överanvändning är en mycket förståelig orsak till att hålla antalet besökare i själva kanyonen på ett minimum men det sätter också käppar i hjulet för oss som inte kan ha så god framförhållning, till exempel på grund av att man cyklar genom USA. Typ.

Så det var med hjärtat i halsgropen jag stegade in för att ansöka om ett ”Backcountry Permit” (de sparar ett antal tillstånd för ”sista minuten”-besökare, som jag) för att glatt stega ut med ett tillstånd för ett par dagar minuter senare. Det visar sig att augusti inte är den mest populära månaden att vandra eftersom det är den varmaste. Det hade jag tagit reda på innan och hoppats på det bästa och det höll ju bra. Annars var jag redo att dra en snyftare om att jag är svensk och jag cyklar genom USA och bara har den här chansen och att jag är ensam och jag… ja, ni fattar galoppen. Och annars brukar det värsta vara att man sätts upp på en väntelista och får vänta tills nästa dag, och det hade jag ju tid till, om det skulle vara så illa.

Det tog ett tag att fatta att jag faktiskt var där när jag började de första stegen ned i Grand Canyon på den första dagens tur på dryga två mil. Fast de där två milen var inte allt: det var ju den där höjdskillnaden också. 1725 meter rakt ned från kanten av kanyonen till floden: det är nästan 1,8 kilometer rakt ned som skulle vandras.

Ner, kommer man alltid, säger man ju, och även jag. I Grand Canyon kan man säga att vissa ställen är det lättare att komma ner än andra, om man skulle ramla. Spåret ringlar sig längs klippväggar, längs vattendrag: i början så zick-zackas det rejält och är lika brant, efter den första milen (eller den första kilometern rakt ned) planar det ut och man får en lite plattare sista mil ned till Phantom Ranch och Bright Angel Campground som ligger på botten av kanyonen precis vid Coloradofloden. Det är skugga, det finns vatten och det innfinner sig ett svårfunnet lugn hos allt och alla. En trevlig parkvakt hälsade mig välkommen och jag fixade middag och sa gonatt.

Grand Canyon är stort, mycket, mycket stort. Parken i själv är konsekvent uppdelad i två delar: South Rim och North Rim, den södra och den norra kanten av kanyonen. När man vandrar i kanyonen så förstår man varför det är uppdelad: att ta sig från ena kanten till den andra tar två dagar på grund av klimatet, höjdskillnaden och längden. Med närmsta bilväg tar det fem timmar från den södra kanten till den norra. Min andra dag spenderades på den södra kanten; inte hela vägen upp men just på den södra sidan. Jag hade grävt fram Tonto-leden som går emellan den södra kantens två huvudleder. En mindre och framförallt mycket mindre traverserad led för oss som inte gillar människor. Rapport: det var ungefär lika coolt som dag ett.

Mina ben hade gjort sig påminda redan den andra morgonen fast det var ingenting emot hur de knarrade den tredje morgonen. Efter en dryg månad av enkomt cyklande kom vandringar på ett par mil (för att inte nämna höjdskillnaderna) som en enda stor chock för mina ben och mitt stapplande ut från tältet på morgonen såg nog minst sagt komiskt ut. Tror jag i alla fall. Jag försöker ha lite självdistans.

Upp, skulle jag hursomhelst och strax efter sex började jag min vandring upp (de där 1,8 kilometrarna ned? idag skulle jag upp för desamma) och dryga sju timmar senare stod jag på toppen av den norra kanten, vemodig, darrig, svettig och trött. Och dammig. Grand Canyon är, för att slänga sig med en klyscha, något extra. Det är ett land av kontraster, det är en resa från skogen på den norra kanten ned till en av USAs största floder (som man inte ser vinken av förrän man är rätt bredvid den) till de solstekta kanyonväggarna, hem till ökenödlor, kaktusar och växter som i sin grönska klamrar sig fast till de få bäckar och vattendrag som ringlar sig ned längs kanyonen.

Jo, vattnet ja. Det är lite paradoxalt att den mest besökta delen av Grand Canyon är den södra kanten: Det är en torr, brutal, vindpinad kant helt utan vatten. Det är inget man löser på det enklaste sättet och ingenjörerna som konstruerade Grand Canyons vattensystem löste just det inte på det enklaste sättet.

Längs den norra leden ned längs kanyonen rinner Bright Angel Creek och det är vattendraget som försörjer hela nationalparken med vatten. Hur? Vattenledningar. Var? Från Bright Angel Creeks källflöde vid norra kanten av parken och hela vägen upp till andra sidan, upp till den södra kanten. Längs leden så stöter du på vattenledningen och tack vare ingenjörskonst och höjdskillnaden (och ett par pumpstationer) kan den dryga fyra mil långa vattenledningen försörja fem miljoner människors behov varje år. Och riktiga vattentoaletter på botten av kanyonen. Jag funderar fortfarande på hur de fick de där riktiga porslinstoaletterna dit ner.

att försöka övervinna naturen

Det går inte att blunda för att landskapet jag cyklar igenom är hårt. Det är kargt, det är nästan livlöst, blåsigt och och stekt av solen. Det är öknen i ett nötskal. Längs marken klamrar sig torrt gräs fast och små buskar som knappt behöver vatten växer upp i sanden.

Vad gör vi här egentligen? Det går knappt att odla något och människan behöver litervis med vatten varje dag för att kunna överleva; på många ställen är det mil till närmsta vattendrag. Varför bygger vi en väg över det hela? Är det kanske en fråga om det amerikanska medvetandet? Att övervinna och överleva, mot alla odds. Inte långt ifrån där jag är ligger Las Vegas, en nöjesmetropol som förbrukar enorma mängder vatten och el och den ligger i den stekande Nevadaöknen. Varför? För att man kan?

Frågan är: kan man egentligen, i det långa loppet? Flera av städerna jag cyklar igenom får sitt vatten genom vad som kallas för fossilt grundvatten: vatten som tar tusentals år att komma tillbaka, och absolut inte inom tillräcklig nära framtid för flera av städerna. jag cyklar förbi hus som är övergivna, kanske för att vattnet i deras brunn tog slut? För hundra år sedan kanske brunnen kunde försörja en familj, idag, med duschar, vattenkranar och diskmaskiner tar vattnet slut snabbare än man anar. Vad händer om vattnet tar slut i Las Vegas?

Igår kom det ännu en monsunstorm på eftermiddagen. Den kom från ingenstans och det spöregnade i en timme. Vägarna vattenfylldes och motorvägar fick stängas. Idag, dagen efteråt, såg man skadorna: djupa fåror i ökensanden, men framförallt stora, stora pölar i terräng modifierad av människan. Översvämmade fält och parkeringsplatser. Miljontals dollar i skador om det vill sig illa. Cement och asfalt ger inte så bra avrinning som man kanske vill. Går det verkligen så bra att övervinna naturen?

Jag sitter i sadeln och funderar hur nybyggarna egentligen klarade sig i det här klimatet; jag är lycklig lottad som kan pricka in rent vatten och bensinstationer på vägen, nybyggarna hade inte den lyxen. Och sen så hade de dragdjur och ett antal fler munnar att blöta.

Det sista jag gör för dagen är att cykla över Navajo Bridge. Bron började byggas 1927 och stod klar två år senare och är än idag den enda bron att korsa Coloradofloden på 100 mil söderut. Etthundra mil. Om man tar en titt på bron så förstår man varför man inte vill ta och bygga en bro till om man verkligen inte måste. Coloradofloden, som Grand Canyon kan bevisa, har ägnat hundratusentals år att tränga sig djupare ned i marken och skapar en naturlig gräns som man inte korsar i första laget. För 1927 års brobyggare tog det två år. Jag antar att det handlar om att övervinna naturen.