När jag blev först någonsin

Den 27-28 februari 2017 blev jag först någonsin med att genomföra alla lopp i en Svensk Klassiker på rad – på vintern. Men hur kändes det egentligen?

Egentligen tycker jag det är rätt så tråkigt att skriva om olika lopp och sånt. De flesta som frågar mig undrar varför jag gör det, på vilken det säkert finns en massa svar, men de flesta är nog rätt så tråkiga. Men sen så kommer ju även den där klassiska sportfrågan: ”hur känns det?”

För alla kämpiga stunder kommer stunder av ren eufori som gör allt värt det.

Oftast så känns det ju rätt så kämpigt, om man ska vara ärlig. Det är väl därför man gör det, på något sätt. Det, och för alla kämpiga stunder kommer stunder av ren eufori som gör allt värt det.

Men på cykeln, klockan tre på natten, någonstans mellan Gränna och Jönköping, var det långt till den euforin. Fast egentligen inte så långt borta – bara några mil innan rullade jag igenom skogarna längs Vätterns östra strand i tystnad. Det enda som ljöd vad knastret från dubbdäcken på cykeln. Det var då jag stängde av alla mina cykellampor och ensam gled igenom mörkret. Det var något som jag aldrig har upplevt tidigare.

Jag visste också att jag nästan var klar – jag skulle ju bara cykla lite till och simma för att sedan springa tre mil. Nästan.

supervinter-1
Vid gott mod vid ett snöigt Smågan. Sisådär 36 timmar kvar till målet.

Skidåkningen hade gått i ett huj, på drygt åtta timmar så var Vasaloppet bara uppvärmningen. Efter intervju med P4 Dalarna (jag var tidigare under loppet med i P4 Extra) var det bara att sätta sig i bilen och ge sig i väg till Motala och cyklingen. Och när jag väl satt på cykeln så inser man hur långt 30 mil är i mörkret och ensamheten. Speciellt när man kommer till en väg med vajerräcke strax norr om Jönköping och inser att man inte kan cykla där.

Då är det bara att vända om. Det blev en Svensk Klassiker på undantag oavsett hur man vrider och vänder på det, och att cykla 15 mil dit och 15 mil hem är väl ungefär samma sak. Väl framme i Motala så var det sedan bara att dra på sig våtdräkten – 3 000 meter i Varamon väntade – Vätterns Riviera. Eller något sånt. För undantagen fortsatte: både Vanån och Västerdalälven i Vansbro var igenfrusna, så istället fick jag simma i Vättern.

Jag har i alla fall aldrig varit så kall i hela mitt liv

Oavsett var det var någonstans så har i alla fall aldrig varit så kall i hela mitt liv efter vad som blev 30 längder i en uppmätt 100-meterssträcka fram och tillbaka i vad som var uppmätt vattentemperatur på 1 grad. Det var ju nästan så att det var is på vattnet. Bara nästan. Jag fick några enormt obehagliga kallsupar där i Vätterns kalla vatten och det tog många långa minuter i en varm dusch innan jag var varm igen. Och hur kändes det? På något sätt fantastiskt och annorlunda även det.

supervinter-4
Våtdräkt och huva, handskar och strumpor i neopren skyddar bara så länge mot nollgradigt vatten.

Vid femsnåret på eftermiddagen kommer vi fram till starten för Lidingöloppet och jag sätter av på rätt så pigga ben. Efter 15 kilometer inser jag hur ensam jag är, i den slinga av Lidingöloppet som går allra längst bort på ön.

Det är helt kolsvart i skogen förutom den lilla kägla av ljus som min pannlampa lyser upp åt mig. Normalt sett brukar det vara folk ute och promenera med både hundar och partners, men inte ikväll. Om något skulle hända så är det ju ute med mig. Typ. Jag skulle åtminstone tagit med mig mobilen.

supervinter-5
En alldeles fantastiskt suddig och lågupplöst bild från Lidingöloppet.

Sista kilometrarna går endast för att jag inser att jag inte är många steg från att bli den första personen någonsin som har gjort alla loppen i en Svensk Klassiker på vintern.

Fram kommer jag i alla fall, 38 timmar efter starten i Sälen, varav 27 timmar i rörelse. På något sätt kan man väl säga att jag blev historisk. Och hur kändes det då, egentligen? Jag kände mest att det var skönt att få det gjort och att ha klarat det. Och kul att få hamburgare till middag.

2016-12-26 12.28.14-EFFECTS
På väg ut i vattnet för nästa äventyr.

Härjedalsfjällen upp och ned

Varför ta det lugnt när man kan ha bråttom? En intensiv fjällvandring för att man bara måste komma ut.

En del av de svenska fjällen som ibland hamnar i skymundan från vandringarna kring Kebnekaise och Abisko och Jämtlandsfjällen är Härjedalsfjällen. Nära och tillgängliga från hela Sverige knallar man lätt upp på fjället och tillbaka på ett par dagar. Perfekt när man har lite bråttom men ändå vill få lite fjäll i sig.

fjäll-8
Meandringar i en dal mot Gåsens Fjällstuga.

Just i detta fall så tog jag en extra liten tur på egen hand innan jag mötte upp med mina familj som tog en lättare och kortare rutt. De släppte av mig en dag tidigt så att jag skulle få sträcka på benen lite extra och få använda mitt tält för att berättiga inköpet på ett antal tusen kronor. En ångest som fortfarande håller i sig, fyra år och ett femtiotal nätter efter inköpet.

fjäll-13
Solnedgång  och sovdags mellan Gåsen och Helags.

Av en liknande orsak så existerar det här blogginlägget endast för att jag ska få en orsak att lägga upp lite fina bilder som jag tog chansen att ta. Så det är bara att njuta.

fjäll-18
50 nyanser av grönt vid Helags Fjällstation.

För någon intresserad kartbitare så blev jag avsläppt i Ljungdalen och vandrade norrut mot Gåsen, för att vända söderut efter Härjångsåsen. Efter en natt i tält vandrade jag förbi Helags till Fältjägarstugan, och vandrade därefter ned till Bruksvallarna.

fjäll-1
Spångade stigar håller fötterna torra. Tills man måste vada.

 

På toppen av Europa. Typ.

2014 besteg jag och min vän Mont Blanc. Europas typ högsta berg. Om höjdsjuka, fallande stenar och svindel.

Jag känner min höga puls i mitt huvud, dunkades mot min pannlob. Det var det här som alla varnade oss för – höjdsjukan. Höjdsjukan som gör dig illamående, snurrig, trött och ger dig huvudvärk. Vi står på en av världens nio “Seven Summits” – världens högsta berg på varje kontinent. Att det inte är sju utan nio Seven Summits, beroende på vem du frågar, är just för berg såsom Mont Blanc, eller snarare dess utmanare, Elbrus, i Kaukasus står mitt emellan två kontinenter.

Oavsett om det är det högsta berget i Europa eller inte så är Mont Blanc en dramatisk utmaning.

Detsamma gäller bergen i Indonesien och Australien – vad räknas som en kontinent? Oavsett om det är det högsta berget i Europa eller inte så är Mont Blanc en dramatisk utmaning, då det faktiskt sträcker sig i princip till 5 000 meter. Och jag, tillsammans med min vän Fabia, stod på toppen.

montblanc-1
Utsikten från vårt fönster – Mont Blanc tronar över dalen.

Två dagar tidigare hade vi precis checkat in i vårt boende i Chamonix, och från vårt rum kunde vi se hur Mont Blanc mäktigt tornade upp sig över dalen. Oavsett var du går i Chamonix är Mont Blanc ständigt närvarande: det är lätt att förstå varför berget har blivit en sådan symbol. Det är ingen dramatiskt serietidningsberg som grannberget Aiguille de Bionnassay. Men det är just det massiva med massivet som är så imponerande: hur det dominerar omgivningarna. Men det ska även sägas, Mont Blanc får en enorm dragningskraft som just av världens högsta berg – och ett “relativt lättbestiget berg” om man får höra från vissa. Men även för lättbestiget, om du frågar guider och bergsräddare; ryktet att det är ett berg man lätt kan bestiga på en helg utan större erfarenhet av varken berg eller höga höjder gör att det dör fler människor på massivet än många andra farligare berg i världen. Det finns inget som går upp mot erfarenhet, och ofta borde man tänka att Mont Blanc kommer stå där i tusentals år till – det finns tid att bestiga det någon annan gång. Men det är lätt att säga, och om sanningen ska fram, kanske vi borde ha tänkt den tanken en eller två gånger till. Men det är ju just den dubbla lockelsen som gör utmaningar som Mont Blanc så speciella.

Vi ansåg oss dock vara helt acceptabelt förberedda: båda hade någon bekantskap med både stegjärn och isyxor; Fabia hade senaste vintern gått vinterfjällskurs i Skottland och jag har ändå ett antal vandringar och äventyr på om inte 4 000 meter, fortfarande oförlåtande fjäll på både vinter som sommar. Men samtidigt, det är sådana små lögner man säger till sig själv. Allt kändes bra när vi provade ut utrustningen vi hyrde: man visste vad man hade sin utrustning och hur den kändes. Som fattiga studenter är det på tok för dyrt att köpa bergsbestigarkängor, stegjärn, isyxor och klättersele.

Vid lunch reste vi till Les Houches, en bit söderut i Chamonix-dalen, och den första liften vi tog, för att sedan ta oss upp med den hundra år gamla bergbanan Tramway du Mont Blanc – där ambitionen faktiskt var att den skulle gå hela vägen upp till toppen men både pengar och ork tröt på 2 300 möh, samtidigt som första världskriget tog upp alla pengar och ork. Det är på det här sättet de flesta som bestiger Mont Blanc ”fuskar” då man vandrar via Route du Goûter – den led vi skulle ta. Kommer man från andra hållet och gör den farligare Route du Trois Monts börjar man vid turistcentrumet på Aiguille du Midi på 3 800 möh, men tappar höjd flera gånger på vägen till toppen.

montblanc-3
Sakta men säkert kommer vi högre och högre upp.

Dagens plan var inte den mest ambitiösa: vi skulle upp till Refuge de Tete Rousse; på 3 200 möh var det en bra uppvärmning. Vandringen gick mest över steniga fält, och i ett evigt motlut. Den sista biten till stugan gick via över en glaciär och vi fick känna på hur stegjärnen kändes att gå i. Middagen stod på bordet då vi var framme. Lyxigt värre. Trerätters dessutom. Är man i Frankrike så är man. Molnen som hade legat något sånär täta hela vandringen sprack upp och solnedgången? Underbar. Höjden? Redan då tryckande.

montblanc-8
Dag två: pannlampa på!

Nästa dag: toppdagen. På med pannlamporna, på med stegjärnen. Klockan var strax före sex och det var inte bara för att vi hade en lång dag framför oss som vi var uppe tidigt: dagens första strapats innebar att korsa den omtalade Grand Couloir – ”den stora korridoren” – som är en brant trattformad glaciärravin där alla infrusna stenar från toppglaciären ramlar ned då snö och is smälter. Ju tidigare på morgonen man passerar korridoren desto färre stenar, varför vi sov i Refuge du Tete Rousse och inte korsade den under gårdagen. Stenar, som med högst varierande storlek och fart rusar ned för en 600 meters hög klippsluttning, skapar dödsångest dagar innan man ens går i närheten av den.

Redan innan vi riktigt ser korridoren så hör man strövis hur stenar och stenblock faller och rasar i korridoren.

Redan innan vi riktigt ser korridoren så hör man strövis hur stenar och stenblock faller och rasar i korridoren, och jag repeterar hur man ska göra om det kommer stenar: slänga sig med mage och ansikte in mot bergväggen, och låta hjälmen och ryggsäcken skydda en. Det går snabbt och korsa, inte ens en minut. Pulsen går igenom taket, och vi är igenom, vi stannar, vi är säkra. Det är då en sten kommer rusandes mot mig, slinker förbi min axel och träffar mitt lår – och jag slänger mig mot bergväggen. Några mindre stenar rullar förbi oss. Sen blir det tyst, och vi tar oss samman och går några hundra meter till, äntligen i säkerhet. Jag vandrar därifrån med endast ett större blåmärke – men om ryktena stämmer kan det gå betydligt värre då stenarna kan vara betydligt större än den handbollsstora sten som träffade mig.

montblanc-12
Efter Grand Couloir – klättringen tar vid på riktigt.

Två timmar till dagens första riktiga paus: stugan Refuge du Goûter. Vandringen blir efter Grand Couloir vertikal – klättring på sina ställen. Det är tungt, svettigt och halt – men värt varenda steg. Solen spricker igenom den lätta morgondimman. Inte ett moln på himlen. Det blir isigare och isigare ju längre upp vi kommer, och till sist når vi krönet och toppglaciären. En helt ny värld öppnar upp sig. Nu är det bara den vita toppglaciären och himlen. Kontrasterna, solljuset, och den blänkande nya Refuge du Goûter, hängandes bokstavligen över den klippavsats som vi just har klättrat upp för. Vi pustar ut, räknar, och gör oss redo inför toppbestigningen: fyra timmar upp, tre timmar tillbaka.

montblanc-16
Precis över bergskammen – Refuge du Goûter framför oss.

Det första krönet vi ska över är av vilken leden har fått sitt namn: Dôme du Goûter. Leden går inte direkt upp på toppen utan ett par hundra meter under, genom ett pass och ned i en glaciärdal innan sista uppförsbackarna till själva Mont Blanc. Vädret är inget annat än underbart, och vi vandrar i t-shirt. Varken ett moln på himlen eller någon vind. Vår guide, Frederic Drouet, berättar sista dagen vilken enorm tur vi hade med vädret. Aiguille de Bionnassay är vår utsikt, där det står majestätiskt på andra sidan dalen. Snart är vi högre än det berget, och ska än högre.

montblanc-19
Passet över Dôme du Goûter, rakt framför.

Klockan är strax efter lunch då vi når glaciärdalen, där vi stannar och pustar ut. Det är nu höjden börjar kännas på riktigt. Höjdsjukan. Både jag och Fabia pustar och flåsar. Vi går inte många hundra meter innan vi måste vila. De gånger vi sätter oss ned faller vi ihop som hösäckar. Men nu kan vi se toppen: fortfarande ett par timmar bort, fortfarande 600 höjdmeter bort. Vi vandrar vidare och passerar Vallot-stugan på 4 300 möh, en räddningsstuga, föga mer än ett vindskydd i plåt, fastskruvat i berget. Det är nu de sista stigningarna börjar: över tre små bergskammar: Les Bosses. Vi saktar ned då vi sick-sackar uppför bergssluttningen – orken tryter. Det är på dessa bergskammar faran känns som mest närvarande. Inte alls på samma sätt som i Grand Couloir, utan närvarande på ett helt annat (både bokstavligt och bildligt) svindlande sätt: på vardera sidan av bergskammen faller berget dramatiskt ett par tusen meter. Men det är därför vi har isyxorna och är säkrade i varandra: om en faller kan de två andra rädda den personen.

montblanc-26
Lättare sagt än gjort att inte titta ned.

Väl på toppen infinner inte sig den där glädjen först. Mest bara en tyngdlöshet och lättnad: vi är uppe. Att säga att Fabia är tagen är en underdrift. Vi är båda mycket påverkade av höjden, men Fabia ännu mer: utöver huvudvärken och illamåendet så kommer yrseln. Jag säger trött till henne: ”Det här är det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv”, och hon nickar med, samtidigt som jag drar upp henne. Fabia måste bli bättre, och det snabbt. Det enda botemedlet är att komma ned på lägre höjd: det är då allt släpper. Svårare än så är det inte. Efter gratulationer och den nödvändiga toppbilden samlar vi ihop våra tillhörigheter, skyndar vi oss ned från det 4 810 meter höga berget.

montblanc-29
Mont Blanc, 4 810 möh, september 2014.

Det går snabbt ned. Jag vill gång på gång stanna för att ta foton men inser att det inte är läge. Utsikten är dramatisk, men även det är en underskattning. Fabia vacklar i sina steg, håller ett krampaktigt tag om min axel där jag leder vandringen ned. Ett steg i taget. Lyft på fötterna, sätt ned stegjärnen med hela foten så att trycket fördelas på alla piggar, vingla inte. Om och om igen. ”Orkar du hela vägen ned?” Frågar vi Fabia, och både hon och vi tvivlar.

”Orkar du hela vägen ned?” Frågar vi Fabia, och både hon och vi tvivlar.

Vi ringer fjällräddningen. Förutom höjdsjukan har energin tagit slut. Det finns inget kvar. Fjällräddningen kan komma om en halvtimme, till Vallot-stugan, där glaciären är platt nog för att landa. Vi skyndar oss ned. En halvtimme senare dyker helikoptern upp med ett vrål över bergskammen där vi sitter och väntar. Draget från helikopterbladen blåser nästan ned alla oss. Snön yr, och med det så var Fabia borta.

montblanc-30
Räddningshelikoptern som transporterade Fabia, i ett moln av snö.

Över middagen i Refuge du Goûter sitter jag och vår guide Frederic och diskuterar hur rätt eller fel det var att skicka iväg Fabia med helikopter och vi båda håller med att det var rätt beslut. Framförallt den tuffa stigningen tillbaka över Dôme du Goûter skulle varit för mycket. Sådär är det alltid med beslut som detta – kunde vi ha gjort något annorlunda? Självklart, och läxan vi båda tar med oss här är vikten av acklimatisering. Det var en risk vi visste om innan, och det var en kalkylerad risk. Vi skulle ha varit ett par dagar extra i Chamonix för att vandra mer på hög höjd, men livet kom emellan. Men även bara det är, som alltid, bara ursäkter. Senare på kvällen kikar jag ut för mitt sovrumsfönster: vi är ovanför molnen. Solen håller på att gå ned. Det är bara vi och flygplanen, ovanför molnen.

montblanc-38Dag tre. Soluppgång vid Refuge du Goûter.

Den sista biten från Refuge du Goûter och Tramway du Mont Blanc är en klättring och vandring där vi förlorar dryga 1 700 höjdmeter. Kvällen innan hade jag fått ett SMS från Fabia att hon återhämtar sig snabbt på ett sjukhus nere i dalen. Vi ska mötas i nere i Chamonix efter lunch. Jag och Frederic rör oss snabbt ned för klippavsatserna och vi passerar Grand Couloir utan problem, och vi korsar glaciären vid Refuge du Tete Rousse i vad som känns som ilfart. Nu är det mindre än dryga timmens vandring kvar. På nedvägen passerar vi stora grupper med unga bergsgetter, som vant hoppar och skuttar mellan klippblocken, samtidigt som jag stapplar ned med åtminstone två blånaglar. Sedan: tåget. Det är en sådan enorm glädje att ta sig framåt utan att göra något. Dryga halvtimmen senare står vi nere vid bilen och byter om till bekvämare skor. Vi möter en mycket mer välmående Fabia i byn och vi tackar Frederic för hans trygga och kompetenta attityd, och jag går direkt till min första dusch på tre dagar.

montblanc-41
Där, knappt synligt bland molnen i solljuset. Mont Blanc, långt borta.

Dagen efter vandrar vi upp till bergssjön Lac Blanc och har en fantastisk utsikt över hela Chamonix-dalen. Fabia tar ett dopp i sjön. Solen skiner. Och på andra sidan dalen, långt, långt borta tronar Mont Blanc, tusentals meter över Chamonix. För två dagar sedan stod vi på toppen. Imorgon flyger vi tillbaka till våra respektive länder. Det är då, på flyget tillbaka, som jag får som mest perspektiv. Skärmarna på planet visar klart och tydligt hur långt kvar det är till Stockholm men, framförallt, på vilken höjd vi är på. Jag håller ett öga då vi stiger, och inser hur enormt högt upp i luften 4 800 meter faktiskt är. Det är som att man får svindel.

En klassisk vandring (i triangelform)

Jämtlandstriangeln 2014. En helt vanlig vandring i svenska fjällen med regn och solsken och ömmande axlar.

Det var en långtifrån stilla vecka på jobbet med Sommar i P1 på Sveriges Radio men det var bestämt – jag med familj skulle upp till Jämtlandsfjällen, så tidigt tidigt en fredag morgon brände vi upp i bilen för att vid lunchtid påbörja den klassiska triangelvandringen Storulvån-Sylarna-Blåhammaren – fast bara motsatt håll istället.

Först: 12 km till Blåhammaren. Vi hade tilltro till vädret och trodde att det skulle vara sol och fint – men sen kom regnet, och åskan. Åska på fjället, det blir man ju lite konfunderad av – och hunden Buster blev mer än konfunderad: livrädd ville han tillbaka till Storulvåns Fjällstation och bilens bagageutrymme. Efter dryga timmen på vandringsleden kom spöregnet och åskan, och Buster protesterade. I desperation sattes tältet upp i en sänka bredvid en liten fjällsjö.

ja¦êmtlandstriangeln-7
Sista biten av vandringen mot Blåhammarens Fjällstation

Chokladen, som alltid, är räddaren i nöden.

Chokladen, som alltid, är räddaren i nöden – speciellt dom där gångerna i regnet, i blötan, då det är som kallast och mörkast. Chokladen gav oss ny energi och vad som kändes som en timme senare avtog regnet och vi lunkade på, men med en evigt protesterande Buster i släp. Vi hade trots allt en tid att passa – middag i Blåhammaren 18.00. Så mycket för en avstressande vandring i fjällen. Fram kom vi – med tid att duscha innan till och med.

bakgrund-jamtland-4
Välplacerat stenröse vid Blåhammarens Fjällstation.

Det var inte extremt varmt i tältet under natten – men torrt och vinden mojnade; dag två, 19 km, puttrade på i makligt tempo hela vägen – en evig blåst i ryggen men helt utan regn. De sista tre kilometrarna var uppför till Sylarnas Fjällstation. Jag med tält tyckte det kändes lite svårt att berättiga men eftersom resten av familjen skulle dit följde jag även med, tre tunga kilometer.

Dalgången där fjällstationen låg visade sig vara världens blåshål och den tunna tunna tältduken fick utstå både en och två riktiga stormbyar, men Buster och jag var lika trötta och knoppade in rätt så direkt. Det är något speciellt med tältning ändå.

ja¦êmtlandstriangeln-21
Buster spanar ut över vidderna.

Efter 16 km av dag tre – med ett lika lagom tempo och varm choklad-paus på vägen – var vi tillsist framme vid bilen igen. Ännu en svensk klassiker kan läggas i ryggsäcken – som för alla oss var extremt lätta – totalt 10 kg, 6 kg och 8 kg – inte så pjåkigt för en tältvandring med hund. Alldeles lagom helgäventyr, enormt tillgängligt – men förvånande lätt att tappa leden ibland: allt verkar mer anpassat för folk på skidor på vintern än oss stackare utlämnade till vandringskängorna.

”Det är så himla kallt!”

När vi hade absolut för tunna sovsäckar och besteg Kebnekaise 2013.

”Ska jag ta med mig gaiters?” ringer min australienska vän Fabia och frågar mig. “Gaiters? Benskydd alltså? För vadå?” – Hon svarar och säger ”ormar, insekter och sånt” och jag får svårt för mig att inte hålla mig för skratt. I de svenska fjällen finns det inget som vill döda dig förutsatt att man inte uppför sig väldigt illa mot just den där buttra renen vid leden. ”Jag fixar myggmedel, det räcker”, säger jag och tar fram fjällkartan.

Egentligen – egentligen – så är den snabbaste vandringen till Kebnekaise nästan så man kan skippa fjällkartan. Fast det är ju egentligen också bara dumdristigt. De regnmoln som hänger över oss då vi kliver ut ur bilen och hugger tag i våra ryggsäckar håller åtminstone myggen borta. De 19 kilometrarna till Kebnekaises fjällstation lullar på i makligt tempo, och då dalen Ladjovagge öppnar upp sig spricker det upp så man kan förnimma vårt mål Kebnekaise. ”Det är så himla grönt!” kommenterar Fabia och tillägger ”Alltså en speciell grönfärg – inte som i djungeln, liksom…!” Det djupa gröna utblandat med de gulbruna lavarna ger fjällen en speciell färg faktiskt. Arktiskt. Det är inget man tänker på då man har vandrat här så många gånger men norr om Polcirkeln så är klimatet och naturen just arktisk. Inte så långt ifrån Nordpolen som man tänker sig. Idén om att det finns isbjörnar i Sverige kanske inte är så vanvettig trots allt.

Keb-1
Vid en bäck släcker Fabia törsten.

Vi stannar och dricker i en liten bäck och jag delar med mig av en träkåsa som min morfar snidade för över 40 år sedan. En liten påminnelse om historien där vi kånkar på utrustning i högteknologiska och ultralätta material. Lederna som är upptrampade över hundratals år och naturen som är hundratusentals år gammal. De mjuka, steniga fjällen till skillnad från de relativt unga Alperna och Klippiga Bergen som inte har blivit krossade och malda av flera istider. Jag känner av Fabias fascination; uppväxt med dom så tänker man inte på att de har sin särskilda charm och att allt inte behöver se alltför dramatiskt ut för att vara exotiskt.

Natten är hård. Arktisk. Minusgrader, skvallrar termometern om.

Natten är hård. Arktisk. Minusgrader, skvallrar termometern om. Fabia, som egentligen inte gillar kyla är dock ute ur sovsäcken innan mig. Jag ålar mig runt i sovsäcken och börjar göra varm choklad. Sovsäcken får helt enkelt leva farligt. ”Vad förväntade vi oss?” Muttrar vi båda buttert samtidigt som vi packar ihop en dagsäck med extrakläder för toppturen mot Kebnekaise. Som ett draknäste från Game of Thrones tronar Tolpagorni höljt i moln då vi startar. ”Vi är tillbaka på 10 timmar, de säger att det tar 10-14 timmar.” säger vi båda och tycker vi låter vettiga. Uttryck kryddat med ett lagom mått hybris ska det visa sig.

Keb-10
Vatten nedanför Tolpagorni.

Första felsteget tar det inte många kilometer att göra och jag glömmer att ta höger vid fjällstationen för att komma ut på Västra leden utan går nedför dalen mot Singistugorna istället. Fjällkartan kom till hands ändå. Det blir att ta en om-genväg genom fjällvidet. Ett litet äventyr på sitt sätt. Kallar man allt för ”äventyr” blir det roligare. Vi hamnar vi tillbaka på leden och vi vandrar uppför Kaffedalen och spanar efter ett bra ställe att vada på. Vi väljer att gå allra längst in då vyn från den lilla sjön är så arktisk illgrön för att inte missa, och sedan enkelt kunna sikta upp mot passet mellan Tolpagorni och Vierramvari. Det börjar blåsa och det blir problematiskt att gå på toa i fred. Stenar. Stenar överallt.

Tillslut kommer vi över Vierramvari och det har redan gått fem timmar, noterar vi lite uppgivet. I Kaffedalen stannar vi för att vi måste äta någon lunch i snålblåsten. Det har börjat snöa. Fabia spanar upp mot Kebnekaise som reser sig framför oss och trycker i sig sin frystorkade kycklingcurry. Vi tar på oss varsin extra fleecetröja och vi ser i varandras ansikten att ”vi kan vända, om vi vill – inget stoppar oss.” Vi säger det inte, hejar på ett par hurtbullar som redan hunnit vara på toppen och vi biter ihop. Fabia noterar att det är den 21 juli och det blåser upp till snöstorm. Det enkla faktumet att hon aldrig kommer glömma den där gången det var sommar, juli och hon var fast i en snöstorm.

Ju närmre toppstugan vi kom, desto mer snöade det, desto mer blåste det. Buttra, kalla, kliver vi in i toppstugan och vi möter en barnfamilj som har varit på toppen. ”Kan dom där barnen nå toppen, kan jag”, viskar jag till Fabia för att krama ut den sista motivationen. Och Fabia som inte alls gillar kyla.

”Kan dom där barnen nå toppen, kan jag”, viskar jag.

Fabia som inte har vandrat i långbyxor i hela sitt liv trots många vandringar i sin ryggsäck. Hon får låna ett av min mors par Fjällräven som jag packat ned just för detta. ”Absolut sista biten”, mässar vi båda då vi lämnar den (relativt) varma toppstugan och blir blinda av det vita snölandet som möter oss. Vi trippar på stenarna och passerar den gamla toppstugan och vänder oss upp mot toppen.

Keb-13
Snöstorm och noll sikt. Nästan på toppen av Kebnekaise.

Det är inte direkt som att vi ser toppen, utan vitheten bara tränger närmare oss, och vi får kisa för att försöka se något rött röse att följa. Jag börjar tvivla på min fjällvana då snön börjar ta över och skräckscenariot att ramla över någon glaciärkant (nåja) spelar upp sig i mitt huvud. Efter om och men och tvivel når vi tillsist topprösena. Jag fortsätter uppåt. Framåt utan att se toppen än. Tillsist når jag det andra krönet och går inte hela vägen fram… men vi är på toppen noterar vi något uppgivet. Det blåser, vi kisar, vi vet egentligen knappt var vi är. Det är svinkallt. Det är knappt njutbart. Men faktumet kvarstår. Vi är på toppen. Inser att det är en underbar svensk sommar och soligt och varmt i nästan hela Sverige. Och vi har snöstorm. Det har gått snart sju timmar men vi är halvvägs. Halvvägs inser vi båda och sinnet sjunker samtidigt som vi traskar tillbaka och försöker hitta ett rödfärgat röse. Det är den sista mjölkchokladen vi äter då vi sitter i toppstugan på tillbakavägen. Det är det mest demoraliserande faktumet av hela tillbakavägen. Ingen choklad.

Det slutar att vi klockar in på tolv och en halv timme från tält till tält. Klockan närmar sig nio på kvällen och vi är trötta. Fabia har inga övriga observationer om svenska fjäll längre. Det är bara en fråga om mat och att få sova. Vi håller tummarna på en mindre kylig natt och vi kryper ned samtidigt som det sakta sjunker in att de 19 kilometer tillbaka till Nikkaloukta nästan känns övermäktiga.

På sista dagen tar myggen tillslut oss. Det är alldeles lagom varmt och vindstilla och vi är alldeles för trötta för att inte stanna till några gånger för mycket och myggen attackerar direkt. Fabias kropp är ett slagfält. Benen, nacken, låren, magen; överallt är det bett från alla sorters insekter. Med fascination konstaterar jag totalt ett myggbett på mig själv. Har jag byggt upp någon slags tolerans? Gillar insekterna Fabia särskilt mycket? Med ett leende kommenterar jag hur jag hade rätt när jag sa att myggen var det värsta att oroa sig för. Fabia är måttlig road samtidigt som hon skriker hur vi måste fortsätta då hon dödar tre myggor på en gång på sitt lår.

Senare tilltar vinden lite och vi stannar vid en myr där ängsullen formar allt mjukt och vajande. Min vän får mig att uppskatta något så enkelt som ängsullen. Hur mjuk och vit den är. Kontrasten mot den knotiga fjällbjörken, de sträva lavarna och den stickiga videbusken. En motsägelse i sig där den växer. Myggen flyger bort. Att det inte är ett moln på himlen och att man kan se toppen av Kebnekaise och att idag skulle vara en mycket bättre dag att bestiga berget gör inte så mycket. Fabia ger mig en liten bukett med ängsull och ger mig det där fascinerande leendet som man bara får då man gör något för första gången. ”Prova det här så känns det nog bättre”, säger jag och slänger en flaska myggmedel till henne samtidigt som jag inser att det är sista gången jag tar den svenska fjällvärlden och ängsullen för given.

Keb-18
Fabia och ängslullen.

Fortsätt läsa ”Det är så himla kallt!”

”den nordligaste sydstaten”

Ny vecka, ny värmebölja. Idag har det närapå rekordtemperaturer och DN varnar till och med för ”livshotande hetta”. Jotack jag vet. Idag skickade jag iväg mitt paket med kläder, förresten. Fem kilo lättare är min packning, runt 20% blir det nästan.

Men idag var det dags för statsbyte! En glad skylt välkomnade mig och cykeln till West Virginia och ett par timmar senare rullar jag in i staden Wheeling. På gatan blir jag stoppad av John som också cyklar som frågar var jag är på väg och jag svarar som bör. Vi snackar lite mer, han bjuder in mig till sitt kontor (med AC). Jag är lite stressad eftersom jag bara hade hunnit fem mil och klockan var redan två, men han var så trevlig att det bara var att slänga in handduken, mer fick det inte bli. Nu ösregnar det och åskar, och jag som skulle tältat i natt.

Imorrn startar vi åtta då John och en grupp cyklister som han drar ihop varje lördag – nu blir det med mig. De ska hjälpa mig över Ohiofloden och in i just Ohio, sen så blir det platt. Det ser jag fram emot. Fast det ryktas om motvind… och värme då.

Och det där med ”nordligaste sydstaten”? Det är något man kan kalla West Virginia – en delstat som sträcker sig längre norrut än New York, hela vägen till Washington DC och nästan in i Mellanvästern. En stat mitt emellan, en stat som kanske är en sydstat, fastklämd mellan nordliga delstater.

John sysslar annars med organisationen ”Free Wheelchair Mission” som ger mindre bemedlade människor över världen en chans till mobilitet genom billiga rullstolar och har själv cyklat för att samla ihop pengar till det – och nog är det lite tårdrypande allt? Kolla in hemsidan liksom!

att skiljas är att dö en smula

Det har varit 96 °F idag. Det är 36 °c. Visste ni att man kan svettas i handflatorna förresten?

Igår kunde jag buttert konstatera att mitt bakhjul var vint. Helt sjukt vint faktiskt.  Så efter ett par mil på Great Allegheny Trail (förra inlägget) så var det bara att besöka en cykelbutik och det konstaterades vad jag fruktade: ett nytt hjul behövdes, inget som kunde tightas upp genom att dra lite i ekrarna här inte. På väg med ett nytt hjul och nytt mod mot dagens mål: Washington (PA, inte DC). Det var lite kortare – jag hade råd med det, tyckte jag. Sedan så hade jag redan bestämt mig för ett faktum: Jag måste väga mindre. Jag såg framför mig ett motellrum med AC.

Väl på motellrummet (helt enligt amerikanska klyschor: ismaskin i korridoren, heltäckningsmatta, en surrande AC och lite lyhört) var det bara att riva upp alla väskor och se vad jag egentligen inte behöver. Nu återstår det bara att packa ned allt och skicka det i ett paket till mina kontakter i Kansas och sen får vi se vad vi gör med dem då. Men nu skiljs jag från både färgglada strumpor och springskor. För här ska det investeras i flip-flops!

Överkastet på bilden? Det bjuder motellet på.

Idag cyklade jag 102 km. Det gör att det blir totalt 806 km enligt cykeldatorn

ett stort tack till tågen

Along Great Allegheny Trail

Idag ramlade jag över något underbart. Great Allegheny Trail. Det är rätt och slätt en cykelväg som är 540 km lång och sträcker sig från Washington DC till Pittsburgh i Pennsylvania. Förr i tiden (tänk sepiafärgade foton, Utvandrarna, Karl-Oskar och Kristina, guldrush) så gick det en tågräls som nu är övergiven för mer moderna saker. Istället för att den skulle stå och damma så kom någon smart person att göra om det till en cykel- och gångbana. Vilket är helt fantastiskt. Det är rena rama motorvägen genom bergen. Eftersom det är en gammal tågräls är den så gott som helt plats och längs vägen finns det butiker, cykeluthyrning, campingplatser. Alltså världsklass verkligen. Allt som allt blev det tio mil innan det var ut på dammiga vägar tillsammans med arroganta bilförare.

Tack tågen, ja. Och bergen? De är kvar, fast det gör inte lika mycket längre.

appalacherna? allt är förlåtet!

Var åt du middag någonstans idag? Det här var min utsikt och vad jag såg innan jag gick och sova. Det var underbart idag, ingen ska tro något annat. Nästan 14 mil i (någorlunda) normala temperaturer, inte alls pjåkig utsikt alls. Bergen har mycket i form av småa vägar som går upp (och… ja, ner, fast inte lika mycket).

Appalacherna är bergskedjan som ockuperar USAs östkust och något som jag är mitt uppe i. Upphausad och omtalad för mig – det har talats om att det är bergskedjan som är värre än Klippiga Bergen, på grund av de branta gamla vägarna upp och ned. Men jag kanske är halvvägs nu? Aja. Det är okej, för tillfället.

ett brustet däck är bara att slänga

Doug och Dawn Harms. Snälla människor.

Har ni hört att cykelfolk är snälla? Eller de kanske är överjäkliga mot allt annat folk, men mot andra cyklister, då finns det ett… samförstånd; man har upplevt samma punkor, samma dråpliga vurpor då man inte har knäppt av fötterna från pedalerna. Doug och Dawn Harms är två sådana personer. Jag kom till dom i dåligt skick – ett vint hjul, ett bakdäck uttjänt efter två dagar. TVÅ. Deras vänner hjälpte mig med att låna ett par framväskor för att göra allt lite lättare. Det mekades, det putsades och cykeln är i bättre form än någonsin.

Doug, cyklist som han är, följde med mig på vägen fyra mil längs vägen innan det var dags för honom att vända. Men självklart skulle en eker gå av efter fem kilometer så det var bara att vända, åka till cykelaffären och balansera om däcket. MEN SEN! Vägen rullade på alldeles utmärkt i en dalgång och mot kvällen började Appalacherna börja.

Appalacherna. De första bergen. Upp och ner. Vi kommer till dom sen…