Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.

Idag har det varit en lugn dag, en lite för lugn dag, om ni frågar mig. Det blev bara 7 mil att lägga till det totala som nu har gått över 400 mil! I stater som är rent ut sagt öken (som Arizona, som jag är i nu) så är det bara att planera mellan stoppen för att kunna få sig lite vatten så att man inte fastnar halvvägs mellan två städer utan vatten att tillgå. För att inte göra folk oroliga så bär jag alltid med mig åtminstone två liter vatten i reserv och två liter till utöver mina vattenflaskor som jag använder. Och vattenreningstabletter på det; men om det är något man inte ska utmana så är det ödet när vatten är en bristvara. Jag tänkte annars ta tillfället i akt att presentera er till en viktig del av min utrustning: cykelsadeln. Det är då denna som jag har spenderat 400 mil på. Och det är bara i USA. Den har varit med till jobbet och skolan, till och med runt Vättern på Vätternrundan. I våras slängde jag ett par jeans som hade fått avtryck från sadeln. Det såg exakt lika roligt ut som det var. Det är sadeln jag har svurit åt och sadeln jag har längtat åt att sätta mig på.

Jag kan även rapportera att jag fick resans andra punktering efter drygt 400 mil. Trots att det var öken så var det svalare än senaste gången jag fick punka, för nästan 300 mil sedan. Slitaget märks på bakdäcket som har varit med om mycket och jag är inte förvånad om det dyker upp en och annan punka till. Men som jag säger till folk häromkring: det är nästan så att jag kan känna lukten av Stilla Havet. Nästan.