Den här texten är från 2012, när jag cyklade ensam över USA från New York till San Francisco. Vill du läsa mer om min resa och se min rutt? Klicka här.

I USA finns det en folkgrupp som är mer utsatt än någon annan i landet, och det är folkgruppen som har funnits i Nordamerika längst: dess urinvånare: indianerna, som vi fortfarande säger i Sverige. Idag har jag cyklat hela dagen i indianreservat: först i Ute-stammen och sedan i Navajo-stammens reservat i Utah. Avlägsna områden dit stammarna blev tillsagda att flytta för att ja, det finns inte så mycket spännande där för vita kolonialister. Kolonialister låter som att det är 1700-tal men det här handlar om sent 1800-tal, och till och med nutid.

Det finns ingen folkgrupp i USA där fetman har spridit sig som mest. Diabetes? Indianerna leder ligan. Läskunnighet? Indianerna ligger efter resten av USA, brutalt efter. Barnfattigdom? Indianerna leder, hur man nu kan leda det. I botten handlar det om utsatthet; ett vitt majoritetssamhälle som fortfarande misstror indianer och ser ned på dom. Med utsattheten kommer fattigdomen, marginaliseringen, med det kommer droger, alkohol och brottslighet. Tillsammans med afroamerikaner är Nordamerikas urinvånare fast i ett träsk av arbetslöshet, analfabetism och fattigdom.

Misstron går däremot åt båda hållen. Indianerna kanske har rätt i att hantera staten och statliga hjälpprogram med skepsis, med tanke på historien? Sedan så är urinvånare mycket stolta över sitt arv, utsatta och decimerade som de faktiskt är med tanke på att de ändå var där först. Frågan är däremot om de inte är alltför stolta ibland och att skepsisen jämte resten av samhället är för stor för deras eget bästa?

De stora indianreservaten hittar man dock häromkring: vidsträckta områden, till viss utsträckning del deras ursprungliga områden. Bergens namn berättar en historia om urinvånarnas tro: den besjälade naturen. När man cyklar omkring här så är det lätt att förstå varför. Naturens krafter är ständigt närvarande. Stenarna har formats i årtusenden efter vattnet och vinden. Du ser eroderingen nöta på varje liten sten och stor klippa. I natt sover jag utanför staden Bluff i Utah och har badat i San Juan-floden och trippat fram bland släta flodstenar som liksom bergen har formats efter vattnets flöde. Naturen bygger stora moln på horisonten och det kommer att åska i natt. Det är monsunsäsong här och åskan är... speciell. Åskan i öknen gör, för att skicka en tanke till urinvånarna som gick här hundratals år innan oss, en smått religiös.