En klassisk vandring (i triangelform)

Jämtlandstriangeln 2014. En helt vanlig vandring i svenska fjällen med regn och solsken och ömmande axlar.

Det var en långtifrån stilla vecka på jobbet med Sommar i P1 på Sveriges Radio men det var bestämt – jag med familj skulle upp till Jämtlandsfjällen, så tidigt tidigt en fredag morgon brände vi upp i bilen för att vid lunchtid påbörja den klassiska triangelvandringen Storulvån-Sylarna-Blåhammaren – fast bara motsatt håll istället.

Först: 12 km till Blåhammaren. Vi hade tilltro till vädret och trodde att det skulle vara sol och fint – men sen kom regnet, och åskan. Åska på fjället, det blir man ju lite konfunderad av – och hunden Buster blev mer än konfunderad: livrädd ville han tillbaka till Storulvåns Fjällstation och bilens bagageutrymme. Efter dryga timmen på vandringsleden kom spöregnet och åskan, och Buster protesterade. I desperation sattes tältet upp i en sänka bredvid en liten fjällsjö.

ja¦êmtlandstriangeln-7
Sista biten av vandringen mot Blåhammarens Fjällstation

Chokladen, som alltid, är räddaren i nöden.

Chokladen, som alltid, är räddaren i nöden – speciellt dom där gångerna i regnet, i blötan, då det är som kallast och mörkast. Chokladen gav oss ny energi och vad som kändes som en timme senare avtog regnet och vi lunkade på, men med en evigt protesterande Buster i släp. Vi hade trots allt en tid att passa – middag i Blåhammaren 18.00. Så mycket för en avstressande vandring i fjällen. Fram kom vi – med tid att duscha innan till och med.

bakgrund-jamtland-4
Välplacerat stenröse vid Blåhammarens Fjällstation.

Det var inte extremt varmt i tältet under natten – men torrt och vinden mojnade; dag två, 19 km, puttrade på i makligt tempo hela vägen – en evig blåst i ryggen men helt utan regn. De sista tre kilometrarna var uppför till Sylarnas Fjällstation. Jag med tält tyckte det kändes lite svårt att berättiga men eftersom resten av familjen skulle dit följde jag även med, tre tunga kilometer.

Dalgången där fjällstationen låg visade sig vara världens blåshål och den tunna tunna tältduken fick utstå både en och två riktiga stormbyar, men Buster och jag var lika trötta och knoppade in rätt så direkt. Det är något speciellt med tältning ändå.

ja¦êmtlandstriangeln-21
Buster spanar ut över vidderna.

Efter 16 km av dag tre – med ett lika lagom tempo och varm choklad-paus på vägen – var vi tillsist framme vid bilen igen. Ännu en svensk klassiker kan läggas i ryggsäcken – som för alla oss var extremt lätta – totalt 10 kg, 6 kg och 8 kg – inte så pjåkigt för en tältvandring med hund. Alldeles lagom helgäventyr, enormt tillgängligt – men förvånande lätt att tappa leden ibland: allt verkar mer anpassat för folk på skidor på vintern än oss stackare utlämnade till vandringskängorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s