”Det är så himla kallt!”

När vi hade absolut för tunna sovsäckar och besteg Kebnekaise 2013.

”Ska jag ta med mig gaiters?” ringer min australienska vän Fabia och frågar mig. “Gaiters? Benskydd alltså? För vadå?” – Hon svarar och säger ”ormar, insekter och sånt” och jag får svårt för mig att inte hålla mig för skratt. I de svenska fjällen finns det inget som vill döda dig förutsatt att man inte uppför sig väldigt illa mot just den där buttra renen vid leden. ”Jag fixar myggmedel, det räcker”, säger jag och tar fram fjällkartan.

Egentligen – egentligen – så är den snabbaste vandringen till Kebnekaise nästan så man kan skippa fjällkartan. Fast det är ju egentligen också bara dumdristigt. De regnmoln som hänger över oss då vi kliver ut ur bilen och hugger tag i våra ryggsäckar håller åtminstone myggen borta. De 19 kilometrarna till Kebnekaises fjällstation lullar på i makligt tempo, och då dalen Ladjovagge öppnar upp sig spricker det upp så man kan förnimma vårt mål Kebnekaise. ”Det är så himla grönt!” kommenterar Fabia och tillägger ”Alltså en speciell grönfärg – inte som i djungeln, liksom…!” Det djupa gröna utblandat med de gulbruna lavarna ger fjällen en speciell färg faktiskt. Arktiskt. Det är inget man tänker på då man har vandrat här så många gånger men norr om Polcirkeln så är klimatet och naturen just arktisk. Inte så långt ifrån Nordpolen som man tänker sig. Idén om att det finns isbjörnar i Sverige kanske inte är så vanvettig trots allt.

Keb-1
Vid en bäck släcker Fabia törsten.

Vi stannar och dricker i en liten bäck och jag delar med mig av en träkåsa som min morfar snidade för över 40 år sedan. En liten påminnelse om historien där vi kånkar på utrustning i högteknologiska och ultralätta material. Lederna som är upptrampade över hundratals år och naturen som är hundratusentals år gammal. De mjuka, steniga fjällen till skillnad från de relativt unga Alperna och Klippiga Bergen som inte har blivit krossade och malda av flera istider. Jag känner av Fabias fascination; uppväxt med dom så tänker man inte på att de har sin särskilda charm och att allt inte behöver se alltför dramatiskt ut för att vara exotiskt.

Natten är hård. Arktisk. Minusgrader, skvallrar termometern om.

Natten är hård. Arktisk. Minusgrader, skvallrar termometern om. Fabia, som egentligen inte gillar kyla är dock ute ur sovsäcken innan mig. Jag ålar mig runt i sovsäcken och börjar göra varm choklad. Sovsäcken får helt enkelt leva farligt. ”Vad förväntade vi oss?” Muttrar vi båda buttert samtidigt som vi packar ihop en dagsäck med extrakläder för toppturen mot Kebnekaise. Som ett draknäste från Game of Thrones tronar Tolpagorni höljt i moln då vi startar. ”Vi är tillbaka på 10 timmar, de säger att det tar 10-14 timmar.” säger vi båda och tycker vi låter vettiga. Uttryck kryddat med ett lagom mått hybris ska det visa sig.

Keb-10
Vatten nedanför Tolpagorni.

Första felsteget tar det inte många kilometer att göra och jag glömmer att ta höger vid fjällstationen för att komma ut på Västra leden utan går nedför dalen mot Singistugorna istället. Fjällkartan kom till hands ändå. Det blir att ta en om-genväg genom fjällvidet. Ett litet äventyr på sitt sätt. Kallar man allt för ”äventyr” blir det roligare. Vi hamnar vi tillbaka på leden och vi vandrar uppför Kaffedalen och spanar efter ett bra ställe att vada på. Vi väljer att gå allra längst in då vyn från den lilla sjön är så arktisk illgrön för att inte missa, och sedan enkelt kunna sikta upp mot passet mellan Tolpagorni och Vierramvari. Det börjar blåsa och det blir problematiskt att gå på toa i fred. Stenar. Stenar överallt.

Tillslut kommer vi över Vierramvari och det har redan gått fem timmar, noterar vi lite uppgivet. I Kaffedalen stannar vi för att vi måste äta någon lunch i snålblåsten. Det har börjat snöa. Fabia spanar upp mot Kebnekaise som reser sig framför oss och trycker i sig sin frystorkade kycklingcurry. Vi tar på oss varsin extra fleecetröja och vi ser i varandras ansikten att ”vi kan vända, om vi vill – inget stoppar oss.” Vi säger det inte, hejar på ett par hurtbullar som redan hunnit vara på toppen och vi biter ihop. Fabia noterar att det är den 21 juli och det blåser upp till snöstorm. Det enkla faktumet att hon aldrig kommer glömma den där gången det var sommar, juli och hon var fast i en snöstorm.

Ju närmre toppstugan vi kom, desto mer snöade det, desto mer blåste det. Buttra, kalla, kliver vi in i toppstugan och vi möter en barnfamilj som har varit på toppen. ”Kan dom där barnen nå toppen, kan jag”, viskar jag till Fabia för att krama ut den sista motivationen. Och Fabia som inte alls gillar kyla.

”Kan dom där barnen nå toppen, kan jag”, viskar jag.

Fabia som inte har vandrat i långbyxor i hela sitt liv trots många vandringar i sin ryggsäck. Hon får låna ett av min mors par Fjällräven som jag packat ned just för detta. ”Absolut sista biten”, mässar vi båda då vi lämnar den (relativt) varma toppstugan och blir blinda av det vita snölandet som möter oss. Vi trippar på stenarna och passerar den gamla toppstugan och vänder oss upp mot toppen.

Keb-13
Snöstorm och noll sikt. Nästan på toppen av Kebnekaise.

Det är inte direkt som att vi ser toppen, utan vitheten bara tränger närmare oss, och vi får kisa för att försöka se något rött röse att följa. Jag börjar tvivla på min fjällvana då snön börjar ta över och skräckscenariot att ramla över någon glaciärkant (nåja) spelar upp sig i mitt huvud. Efter om och men och tvivel når vi tillsist topprösena. Jag fortsätter uppåt. Framåt utan att se toppen än. Tillsist når jag det andra krönet och går inte hela vägen fram… men vi är på toppen noterar vi något uppgivet. Det blåser, vi kisar, vi vet egentligen knappt var vi är. Det är svinkallt. Det är knappt njutbart. Men faktumet kvarstår. Vi är på toppen. Inser att det är en underbar svensk sommar och soligt och varmt i nästan hela Sverige. Och vi har snöstorm. Det har gått snart sju timmar men vi är halvvägs. Halvvägs inser vi båda och sinnet sjunker samtidigt som vi traskar tillbaka och försöker hitta ett rödfärgat röse. Det är den sista mjölkchokladen vi äter då vi sitter i toppstugan på tillbakavägen. Det är det mest demoraliserande faktumet av hela tillbakavägen. Ingen choklad.

Det slutar att vi klockar in på tolv och en halv timme från tält till tält. Klockan närmar sig nio på kvällen och vi är trötta. Fabia har inga övriga observationer om svenska fjäll längre. Det är bara en fråga om mat och att få sova. Vi håller tummarna på en mindre kylig natt och vi kryper ned samtidigt som det sakta sjunker in att de 19 kilometer tillbaka till Nikkaloukta nästan känns övermäktiga.

På sista dagen tar myggen tillslut oss. Det är alldeles lagom varmt och vindstilla och vi är alldeles för trötta för att inte stanna till några gånger för mycket och myggen attackerar direkt. Fabias kropp är ett slagfält. Benen, nacken, låren, magen; överallt är det bett från alla sorters insekter. Med fascination konstaterar jag totalt ett myggbett på mig själv. Har jag byggt upp någon slags tolerans? Gillar insekterna Fabia särskilt mycket? Med ett leende kommenterar jag hur jag hade rätt när jag sa att myggen var det värsta att oroa sig för. Fabia är måttlig road samtidigt som hon skriker hur vi måste fortsätta då hon dödar tre myggor på en gång på sitt lår.

Senare tilltar vinden lite och vi stannar vid en myr där ängsullen formar allt mjukt och vajande. Min vän får mig att uppskatta något så enkelt som ängsullen. Hur mjuk och vit den är. Kontrasten mot den knotiga fjällbjörken, de sträva lavarna och den stickiga videbusken. En motsägelse i sig där den växer. Myggen flyger bort. Att det inte är ett moln på himlen och att man kan se toppen av Kebnekaise och att idag skulle vara en mycket bättre dag att bestiga berget gör inte så mycket. Fabia ger mig en liten bukett med ängsull och ger mig det där fascinerande leendet som man bara får då man gör något för första gången. ”Prova det här så känns det nog bättre”, säger jag och slänger en flaska myggmedel till henne samtidigt som jag inser att det är sista gången jag tar den svenska fjällvärlden och ängsullen för given.

Keb-18
Fabia och ängslullen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s